Rädd för att mitt hjärta ska gå sönder.

Eller i alla fall nästan.

Så länge vi andas tillsammans är jag lugn.

Lugnare än själva himlen en vindstilla natt.

Men när det brusar upp,

när vindarna börjar vina och hästar inte kan stanna.

Det är då vi tar ett extra andetag.

Mitt hjärta och jag.

Då har jag redan glömt bort,

vart jag en gång fann det där lugnet ifrån.

Så mitt i stormen är jag fortfarande förvirrad.

Fortfarande vilsen.

Försöker lära mig att stanna upp.

Ta fram lugnet, krama den underbara människa som skänkt mig gåvan.

Men jag kan inte vinna över min stolthet.

Kan inte bråka när envisheten är starkare än mig själv.

Så jag rasar, utan fallskärm.

Rakt ner, i avgrunden.

Innan jag fångas upp av dig.

Innan du räddar mig, en gång till.

Ryser.

Fryser.

Är rätt nöjd nu.

Förutom skratten jag inte klarar av att ta.

Skratten jag inte klarar av att genomföra.

Ändå rätt nöjd.

Förutom pressen jag inte vågar känna till.

Pressen som gror i ryggraden.

Redo att infektera hela mig och lite till.

Lite till av det jag älskar.

Är rätt nöjd, även om jag letar efter hinder.

Letar efter motgångar och klippor att undvika.

Även om inte människor vet hur man ler tillbaka.

Eller knappt vet hur man botar sig själv.

Dem tror att dem älskar mindre.

Nu när dem står på egna ben.

Tror att dem blir älskade mindre.

Nu när halva hjärtat svartnat och fallit av.

Det skrämmer mig.

Annars är jag ändå rätt nöjd.

Även om utsläppen äter upp våra barn.

Barn som från början inte fanns att tänka på.

Trots förvirrade människors perversa tankar.

Trots att den surrande, snurrande pingisboll vi lever,

Snart slutar att spela med.

Ryser.

Fryser.

Är dock fortfarande rätt nöjd.

Jag är ledsen.

För att jag är här, men inte tillräckligt mycket.

För att jag snor er tid, men inte fulländar den så som jag vill.

För att jag saknar ord när ni kan tänkas behöva dem.

Eller kanske är det bara tiden jag saknar.

Den underbara tiden som hänger oss i hälarna.

Som jagar oss om nätterna och inte vill stå still.

Kanske är det inte tiden som går för snabbt,

Utan jag som inte hänger med.

Som inte orkar springa ikapp den,

Som inte orkar säga ja.

Jag är otroligt ledsen.

För att jag kastar med min vän,

Fram och tillbaka.

För att jag slutat prioritera min vän.

Min vän tiden.

Jag är ledsen för att människor drabbas,

För att människor bli utan.

När jag låter bli, går förbi och lämnar kvar.

Jag tillåter mig inte att vänta.

Jag tillåter mig bara att köra.

Men jag är vilsen.

För vilsen för att våga köra.

Samtidigt som dem ljusgråa molnen skyndar iväg,

far vi framåt mot oändliga oaser.

I samma takt som snöflingorna träffar rutan,

dunkar mitt hjärta, vilt och hett.

För människor som satt spår i vardagen,

för människor som fortfarande räddar liv.

Jag är inte på väg hem, utan istället långt bort.

Något som får mig att tvivla en aning.

Så jag följer dem vita stjärnorna,

som smälter när de stöter i marken.

Jag följer dem och andas in lugnet.

Lugnet jag trodde jag hade lämnat hemma.

Jag tittar på dem och ser något nytt.

Som en stad under vattnet, som en flod upp och ner.

Jag följer dem och jag drabbas inte av panik.

26 dagar ekar istället i mitt huvud.

26 hela dagar.

En kamp jag tänker slutföra.

Tillbaka på banan igen, starkare än någonsin. Starkare än männen i baren och mobbarna på högstadiet. Tillbaka med ny vind i håret, vindar från fjärran länder. Länder vi besökt med glömt bort att ta tillvara på. Tillbaka med bruna knogar och en randig kropp. Mjuka hårstrån som fryser i takt med den bitande kylan. Jag är tillbaka och det känns rätt bra.

Eftersom detta blir ett farväl. Ett hejdå. I alla fall för ett tag. Så tänkte jag länka er vidare till en resedagbok som kommer uppdateras från Australien. För er som vill. För er som fortfarande kan. Annars kommer jag säkerligen återvända till min kära blogg, mitt kära hem någon gång den närmsta månaden. Just för att beskriva det kaos som finner sig i mig. Kanske också den glädje jag känner, samt livslust.

Vi ses vänner och ovänner. Om inte här eller på sidan här nedan, så kanske i våra hjärtan. Kanske i musiken vi älskar.

http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=225351

En flicka jag känner mycket väl,

ska snart dra ut på turné.

Hon har inte packat väskan,

heller inte vågat öppnat kalendern,

eller för den delen ens försökt blicka framåt.

Jag har frågat henne många gånger,

varför hon inte släpper tankarna,

eller låter smärtan falla ner i golvet.

Men hon vill aldrig prata om det,

aldrig ta upp orden, eller nynna på låtarna.

Hon vill bara slippa tänka, slippa plågas.

Flickan skakar som ett asplöv.

Rädd för att hennes egen förmåga att släppa taget,

inte längre är lika inpräntat i huvudet,

som hon tidigare trott.

Det märks att hon redan för länge sedan tappat känseln,

för saknaden men inte för smärtan i bröstet.

Just därför fyller oron hennes mun med kärleksord,

just därför är det instinkten som nu lyckas ta henne framåt.

För dagen kommer mina vänner,

då denna flicka tvingas lämna Sveriges gränser.

Gränserna hon brottats med i månader,

gränserna hon inte tidigare trodde fanns.

Det är inte långt kvar men paniken syns,

inte minst i dem återkommande genomskinliga tårarna.

Hon har aldrig varit bra på att släppa taget,

aldrig varit bra på att lämna något ouppklarat.

Aldrig vänskap, aldrig trygghet och aldrig,

aldrig kärlek.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Som vi sett runt om i världen.

Som vi ser varje dag på bussen

eller på skolan i ett hörn,

där kärlek är prioritet ett.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Så som kyssar i regnet,

så som skrattgropar och leenden.

Inte ens i reklamer

eller på affisher intill biografen.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Eftersom den inte existerar,

eftersom lycka egentligen är,

ja vadå?

Eftersom vi inte kan definera ordet.

Eftersom vi inte kan hitta det,

även om vi letar,

på det allra konstigaste gömställena.

Samtidigt som vi ändå fortsätter,

att leta.

På samma gömställen,

efter samma lycka,

som egentligen inte existerar.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Fast blir ändå hela tiden bättre,

på att leva mitt liv.

På att äta en ordentlig frukost,

samtidigt som jag gör vad jag ska,

utanför, som i skolan.

Är rätt bra,

på att njuta när jag kan,

när jag själv känner för att jag vill.

Tror dock inte att det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Eftersom ingenting någonsin,

kommer vara sådär perfekt,

som dem visar på tv.

Som dem pumpar i oss,

från alla möjliga håll.

Tror alltså inte att det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Tror dock det går, 

att hitta lyckan.

För den har vi känt,

den har vi levt i,

någongång,

kanske idag,

eller inte.

Vi har den i alla fall i oss,

vilket är tillräckligt med bevis,

för att jag ska orka stiga upp varje morgon,

till en värld som egentligen inte passar någon av oss.

Hon vill inte stå upp längre.

Vill inte sitta ner heller.

Vill inte vara i närheten av hans humör.

Hans hjärta eller hans respektlöshet.

Hon har tröttnat på att behöva resa sig upp.

Ensam.

Tröttnat på att behöva ligga ner.

Ta emot slagen och sparkarna.

Som egentligen inte finns.

Men som ändå känns.

Så mycket att han egentligen river sönder henne.

Uppifrån och ner.

River och sliter tills hon inte orkar mer.

Tills det tär så mycket på henne att hon slutar bry sig.

Bry sig om honom.

Bry sig om deras relation.

Hon vill ju tro gott.

Men vågar inte hoppas på någonting alls längre.

Men man blir nog så med åren.

Tillsammans med dem gråa hårstråna.

Tillsammans med erfarenheten.

Blir man trött på att ständigt behöva ta emot.

Ta emot dem så kallade "fejkslagen".

Hon är trött.

Hon är redan trött.

Vid arton års ålder.

Hon ville ut på äventyr.

Ville skapa sig en ny värld att strosa omkring i.

För att den gamla världen inte höll.

Höll måtten och standarden hon hade hoppats på.

Hon ville göra allt hon inte fått när hon var mindre.

Ville bryta ut i revolution.

Eftersom hon kunde.

Eftersom hon alltid velat.

Men en dag stod det inte skrivet lika tydligt i pannan längre.

Eftersom den delen av henne hade lämnat kroppen.

I samband med förlusten.

Förlusten hon nu slet och bråkades med.

Som hon varje dag försökte lägga bakom sig.

Hon kom ihåg hur smidigt livet tidigare hade varit.

Då drömmar var nära.

Så nära att man kunde ta på dem.

Då verkligheten stämde in med det hon hoppades på.

Då verkligheten inte stod i vägen.

Då verkligheten fortfarande var en milstolpe.

En milstolpe tillräckligt nära.

Hon ville ut på äventyr då.

Utforska sin stad som hon gärna ville kalla det.

Utforska sig själv.

Hon visste hur hon ville ha det.

Det var då.

Nu är nu.

Och idag vet hon inte längre hur hon vill ha det.

Eftersom alla tankar bildat en stor svart klump.

Som fastnat någonstans mitt emellan instinkten och känslan.

Någonstans mitt emellan tårna och fingrarna .

Nu är den svarta klumpen en börda.

En livskamrat.

Då.

Då var det en dröm.

Tacka mig inte, utan ta min hand.

Ta den som om det vore din älskades hand.

För jag har tänkt leda dig.

Leda dig rätt och leda dig fram.

Så tacka mig inte, utan rör vid mig istället.

Så ska jag visa dig vad kärlek är.

Visa dig vad min värme kan göra.

Vad min lena röst kan hela.

Hur mitt goda öra kan hjälpa.

Följ bara efter mig och skuggorna.

Följ med oss till vårt hemliga ställe.

Och värm dig en stund, på orden.

På atmosfären.

Men tacka inte, utan visa mig bara tänderna.

Dem där raka, du slet och bråkades med.

Visa dem och gör det ofta.

För det är alltid fler än du själv.

Alltid fler än du som behöver det.

Glädjen.

Så snälla, kom då.

Göm dig i min jacka, tills allt blir bra.

Snyt dig i min tröjärm, om du måste.

Packa din saker, kom hem till mig.

Men tacka mig inte, för jag är inte mer än dig.

Jag är bara en vän.

Precis som du.

Tappar frågan mitt i en mening.

Förvirrad, förtrollad och föst in i ett hörn.

Tappar orden, tappar balansen och väskan som ligger på golvet.

På väg mot något bättre, dock inte i min verklighet.

Samlar allt i en låda men stänger den sen.

Låser den i samband med slagen.

Far fram och tillbaks och till skolan ibland,

men det händer bara när själen är hemma.

Sågar bitar ur världen, för att kasta iväg,

bort mot den blåa korridoren.

Där ni är som hökar som cirkulerar och trampar grus,

på små liv som inte bottnar i bassängen.

Nej, nu har jag tappat frågan igen,

tappat sinnet och det ständigt trötta humöret.

Just för att jag bara finns i praktiken.

Just för att jag inte finns i din verklighet.

Tankarna var hårda den kvällen.

Likaså orden och rösterna,

eftersom humöret låg nere vid fötterna,

drömmarna uppe i taket.

Vi nådde dem inte,

hur mycket vi än försökte.

Vi nådde inte varandra,

även om jag hörde att du andades,

hörde att du levde.

Kroppstemperaturen svängde,

ögonen vred sig och försökte förstå.

Jag försökte förstå,

med försökte på fel sätt.

Jag ville ha en ursäkt, 

tyckte jag förtjänade det.

Nu efteråt, varför just jag?

Ursäkten kom aldrig,

så vi vände inte på oss.

Vi vände bort oss själva,

i sängen vi lärde älska varandra.

Vi vände ryggen åt varandra,

åt världen.

Åt den oskyldiga, snurriga värld vi levde i.

För att vi inte övervann oss själva,

vår stolthet,

som bollades mellan våra ryggar.

Du ville ha tusen ord, du ville förstå,

jag,

jag ville bara ha en kram.

Det tar alltid för lång tid,

att hitta ett hjärta,

att hitta ett hjärta som passar sitt eget.

Alldeles för lång tid,

att få magen vänja sig vid tanken på avund,

att få fingrarna vänja sig vid knottrorna på din hud.

Och det tar alltid för långt tid,

att lyckas balansera på vägkanten intill ditt hus.

Och dina föräldrar

och dina vänners viljor,

dina vänner plånböcker.

För lång tid,

att hosta fram dem viktigaste orden.

Och harkla upp sina sista tårar,

så att dem fastnar i halsen

och inte i famnen på han med likadant hjärta.

För lång tid,

att tillåta ögonen att blunda,

eftersom man inte vill förlora,

inte falla igen.

Lägger man ner lite mer tid,

denna gång.

På det annorlunda,

eftersom man är rädd,

eftersom man är rädd för nästa vinter,

eftersom man är rädd för nästa kyla alldeles ensam.

Vågar man tro några mil till,

för att man bestämt sig,

för att det vackra måste vara värt det,

för att det vackra måste vara vackert.

För att mamma sagt att vackert är bra,

orkar man vänta,

orkar man gå den långa vägen.

Så att det alltid tar för lång tid.

Eller bara lång tid.

För att du är värdelös och för att du pratar för mycket.

För att du inte förstår och för att du avbryter mig.

Hela tiden, varje gång.

Är du svagast, för att du inte tänker efter.

Och för att du avbryter mig,

Måste jag säga ifrån, uttrycka mig.

För att bevisa,

för att springa vinnande ur striden.

Måste jag berätta för dig,

att du är värdelös.