Alla inlägg under februari 2008

Av Pernilla Salo - 29 februari 2008 00:47

"Life's greatest adventure is finding your place in the Circle of Life"


Mm, det stämmer nog mycket väl.

Har jag funnit min plats i livet?

Har du funnit din plats i livet?

Nej det går ju inte riktigt att säga efter sina 16 år vid liv.

Men jag är på god väg.

Och jag känner att allt jag gör, allt jag säger faktiskt spelar en roll nu och formar mig till den jag är, och den jag ska bli.

Det där lät konstigt va?

Men förut kändes det som att inget spelade någon roll, jag fortsatte leva mitt liv som det varit dom närmaste åren. Jag hade det jag ville ha, var nöjd med det. Men nu, nu finns det så mycket mer. Och jag är nyfiken. Jag vill växa. Och då menar jag inte på längden(även om det också skulle kännas lite skönt, fast jag vet att jag redan slutat och växa, men ändå, det hörde inte till saken). Jag tror att när man nått sitt mål, när man fått igenom dom viljor man vill få igenom. Då är man fulländad. Även om man inte blivit rik, lever som en barbie, eller har snyggaste bilen. Bara man känner sig nöjd. Det är då man hittat sin plats i livet.


Men sen måste man ju såklart leva i nuet också. Jag kan ju inte sitta här och planera ut exakt hur min framtid kommer att se ut. För det vet jag ju inte. Jag har ingen aning. Och det vill jag förresten inte veta heller. Bara tanken av att jag vet att jag någon gång kommer hitta min plats, gör mig rätt så glad ändå.


Men just nu, som Pernilla 16 år, tror jag redan jag har hittat min plats. Tyvärr, går inte allt som planerat. Men det ska väl inte gå felfritt heller. Men jag fortsätter att kämpa. Ingen idé att ge sig nu när jag vet vart jag hör hemma. Jag kanske inte borde säga det, men jag saknar dig.


NATTI


<3

ANNONS

V.

Av Pernilla Salo - 28 februari 2008 14:26

När jag såg in i dina ögon kunde jag inte hålla emot.

Blöta varma droppliknande saker rann ner för mina kinder.

Dina ögon blev blanka, så blanka att man kunde spegla sig i dom.

Där satt vi med täcket emellan oss.

Det var "han och hon".

All tid runt omkring förvandlades till luft.

Det var "vi" i en helt annan värld.

En värld jag gärna hade stannat i om jag kunde.

Vi behövde inte förklara, våra ord blev till handlingar och vi förstod varandra.

Vi satt tysta i morgonljuset.

Ensamma, bara "han och hon".

Och jag kan inte säga att det här är slutet, för då skulle jag ljuga.

"Det här är början" förklarade du för mig.

Och jag tror dig.

För jag har alltid litat på det du säger.

Det här är början på något annat.

Början på ett nytt kapitel.

Även om jag alltid kommer att minnas den tid som var "vår".

"Han och hon" förvandlades till K och P.

Två helt vanliga människor i ett stressat samhälle.

Jag ser framåt, mot framtiden där K och P är V.

V som är lika med vänner.


Och kommer jag klara det? Hm, det är nästa kapitel.


Men, jag glömmer dig aldrig.


<3

ANNONS
Av Pernilla Salo - 27 februari 2008 18:18

"Jag använder han som knark, förlåt mamma. Men jag är beroende av honom"


Nu, precis nu har jag gått och blivit sjuk. Feber har jag fått och jag hatar det. Jag orkar egentligen inte skriva, men vill ju uppdatera er som läser. Jag har märkt att fler än jag trott faktiskt läser. Även om inte många kommenterar så gör det inget. Bara jag vet att folk tar emot mitt budskap, då är jag glad. Verkligen jätte kul, det är det jag får drivkraften ifrån att skriva mer. Och jag tror jag utvecklas mycket också, för varje dag som går. Jag tänker andra banor, jag skriver på andra sätt. Riktigt skönt, att få skriva av sina känslor också. Som enligt mig är en av dom viktigaste sakerna i livet. Man måste få utlopp för sina känslor. Man måste ha människor som kan lyssnar. Det är viktigt.


Jag har underbara vänner, men det säger ju alla: " Åh, ni är bäst", "jag älskar er", "ni är underbast" "jag har dom bästa vännern som finns"

Så när jag säger att dom är underbara så kanske ni tänker: yeaah right så säger hon för att göra dom glada, för att skryta om sitt liv. Men det gör jag verkligen inte. Jag har många vänner jag vet skulle göra allt för mig. Det är en speciell känsla att aldrig behöva känna sig ensam, i vilken som helst situation man än hamnar i. Att alltid ha tillgång till folk. Jag har vänner som lyssnar, verkligen lyssnar på vad jag säger. Vänner är en viktig tillgång och jag är otroligt lycklig för varenda en. Alla är olika till sättet, ingen är densamma som någon annan. Men alla är bra, alla är bäst.


Jaja, nu börjar ni tröttna. Så jag får väl ge mig då. Fast egentligen skulle jag kunna fortsätta en bra stund till.


Nu ska jag fortsätta att vara sjuk, ser ett knepigt program om en hund som gråter. Det är inte alls bra, men vad gör det om jag ändå är sjuk.


Ha en bra fortsättning på sportlovet :)


<3

Av Pernilla Salo - 27 februari 2008 00:56

Nu sitter jag här i min ensamhet igen. Är visserligen hos Marina, men hon sover så sött. Jag vågar inte väcka henne. För tänk om John Blund inte kommer tillbaka till henne, då blir hon vaken resten av natten och det vill jag inte riskera.


Som vanligt när jag är ensam, börjar jag tänka en hel del. På minnen som varit, tid som aldrig kommer tillbaka och framtiden såklart. Vad jag än tänker på, så kommer jag aldrig fram till några svar? Är det för att dom saker jag funderar över kanske inte har något svar. Dom kanske är gåtor som inte är till för att lösas. Ja, något skumt är det iallafall.


Har för övrigt haft en väldigt trevlig dag. Varit hos Marina hela dagen. Vi har bakat muffins, konstiga hallongrottor som smakade potatismjöl, för dom var glutenfria och så hade vi kolasås i hålen istället för sylt. Inte allt för gott. Och kladdmuffinsen som det faktiskt skulle bli, blev inga klassmuffins, utan bara muffins. Men det duger. Sen kollade vi på film, och sen framåt sex blev vi hungriga igen, så vi började laga mat. "Marina och Pernillas egna kycklingwook" , det ni! Den blev super god, och till kycklingmarinaden hade vi typ alla kryddor hon hade hemma. Det blev jätte gott, så vi var bara tvungna att skriva ner det. Vill du ha receptet, säg till :)


Så nu sitter jag här, och smaskar på dom sista muffinsen medans marina ligger och sussar. Tänk, vad tyst allt är runt omkring en egentligen! Bara datorns surr som låter, och ljudet från knapparna på tangentbordet som trycks ner. Jag tittar runt i rummet, och det jag ser först är Elvis, Elvis, Elvis, Elvis. Ja, vad ska jag säga. Han är ju grymm.


Nu ska jag dock sova, Pernillas bedtime borde varit för länge sedan. Men dum som hon är, stannar hon uppe trots allt. När ska den flickan lära sig.


Vill citera en menig från en film, närmare bestämt Lejonkungen, som fortfarande trots min höga ålder (Ehm, 16, host) är en av tidernas bästa tecknade film. Citatet har inget med någon person att göra. Tycker bara budskapet är så starkt. Annars, så hörs vi i morgon. Natti


" Du sa att du alltid skulle finnas till hand -  Det var en lögn. "

( den underbart sorgsna musiken blir starkare... )


<3

Av Pernilla Salo - 26 februari 2008 11:38

"Tiden går så oändligt snabbt just nu. Tänk, nyss var det höst"


Idag känner jag mig på lite bättre humör, trots att regnet vräker och blöter ner mina stackars skor som jag glömt ute. Men, men sånt är livet !

Ny skor kan man alltid köpa.


Idag sov jag rätt länge faktiskt, ovanligt för att vara mig. Eller 10.30 kanske inte är länge för er. Men för mig är det nästan rekord ! Mysigt var det iallafall. Men alltid när jag vaknar så sent, känner jag mig på något sätt stressad, fast jag vet att jag har hela dagen framför mig.


Jo, regn var det. Regn är tråkigt. Fast ibland kan regn vara bra. Om man inte vill gå ut, eller om man vill göra något mysigt innomhus, då är det nästan bara skönt att regnet öser ner. För då har man en anledning att stanna innomhus och bara göra saker man tycker om att göra. För tänk om det hade varit strålande solsken, och jag var tvungena att sitta inne om plugga. Det hade gjort ont i mig. Verkligen ont. Men som tur är, så regnar det ! 


Har precis kollat på ett avsnitt av Baywatch, och jag har faktiskt glömt bort hur bra det var. Iallafall det här avsnittet, som handlade om en flicka som drunknat. Fast sen visade det sig att hon inte hade drunknat, hon hade simmat i land, tagit bussen hem. Och där satt hon sen när stackars familjen kom hem. Lite komiskt också!


Nu hade jag tänkt göra mig i ordning, eller på något sätt komma igång iallafall. Man har inte all tid i världen, så man får se till att den kommer till nytta.


Hade också tänkt baka muffins, om jag orkar. Det är gott, och känns lite sådär extra kul att göra, när det ?? Ja, när det regnar!


Ha en blöt dag !


<3

Av Pernilla Salo - 26 februari 2008 01:19

I want to hold your hand.

Make it mine again.

Av Pernilla Salo - 25 februari 2008 09:07

"Ibland måste man bryta mor regler, för att sätta saker och ting till rätta igen"


Det är för tidigt för mig att vara uppe, men jag vill ändå inte somna om. Rädd för att det aldrig ska bli detsamma när jag vaknar upp igen. Idag mår jag inte bra. Verkligen inte bra. Så mycket som går runt i min hjärna att jag knappt vet vad jag heter längre. En massa skit jag har fått tagit på sistone. Ett beslut jag väntar på. Eller två? Iallafall, jag har inte kunnat sova mycket i natt. Och när jag vaknade var min stackars kudde blöt, blöt av mina tårar. Något hemskt borde hänt i min dröm, och du skulle gärna vilja vet vad va? Det skulle inte jag.


Det räcker med problem nu!


För bara några veckor sen mådde jag hur bra som helst. Har aldrig mått så bra i hela mitt liv som jag gjorde då. Det var nog mycket pga av en person. Som inte funnits i mitt liv innan, men klev in och gjorde mig till någon jag länge velat bli. Jag var fulländad. Jag var nöjd. Och även om inte solen sken, så fann jag ljuset i honom. Det ljuset som gjorde att jag ville gå vidare. Med honom.


Jag kan längta tillbaka till den tiden ibland. Men jag är ändå ingen som vill få det gjorda ogjort eller gå tillbaka och leva perfekt. Det vill jag inte. Jag är ingen sån person. Om jag stöter på problem, ger jag kattsingen i att jag ska klara mig igenom dom. Och när jag gjort det, det är då jag mår så mycket bättre. Bara tanken av att jag just klarat mig igenom en sak jag trodde var omöjlig. Det kanske låter hemskt. Men tänk om man kunde göra dom saker man ångrat ogjorda ? Då skulle alla i samhället vara perfekta. Ingen skulle någonsin ha problem. Vad hemskt.


Fast nu börjar det bli lite väl mycket för mig, alla problem, alla tankar, allt kommer på en och samma gång. Och det jag gjort ångrar jag inte. Men bara trött på att behöva komma i kläm för era handlingar. Ni säger att den ene bara tänker på sig själv, och tvärtom. Men hallå, det är ju ingen av er som tänker på mig? Förstår ni inte.


Allt det goda i livet har vänt sig emot mig. Jag undrar bara, när ska ni förstå? När ska ni tänka er in i min situation? När får jag det liv jag vill ha?

Kanske om ett år, kanske om en vecka, kanske aldrig.


Det är det ingen som vet, inte ens du!


<3

Av Pernilla Salo - 25 februari 2008 00:47

"Natten är fortfarande ung, men jag blir bara äldre och äldre".


Så jag satt och funderade, som jag ofta gör.


Då kom jag och tänka på en text jag läste för några år sedan. Som jag fastnade för då. Jag  letade upp den, för jag ville se om jag hade ändrat tycke för den. Det hade jag inte, så här kommer den. Den är ifrån en bok som heter "du och jag om kärlek"  Det är en pojke som har skrivit den, så sött. Så här kommer den :


Jag har en förfärlig hemlighet!

Den är det bara jag som vet.

Den gör mig kall och brinnande het

som om jag svalt en brännmanet.


Hon heter Lisa och är snart 10 år.

Hon har ljusblåa ögon och brunsvart hår.

Steffe säger att hon har en flodhästbak.

Han är en dum en som saknar vanlig smak.


Ni skulle bara se hennes fräknar!

Dom sitter jag på matten och räknar. 

Otaliga är dom som stjärnor om natten.

Oj, vad jag gillar att räkna på matten.


Men - hemska tanke! - om det kom fram

att jag gillar Lisa. Då dog jag av skam!

Därför ropar jag som dom andra på jumpan:

"Titta på Lisa, med flodhästrumpan!"


SOV GOTT !


<3

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se