"Det finns ingenting här, som är värt att skriva upp"

Lovet med stort L. Verkligen. Men jag orkar inte gräva upp gamla saker igen. Jag vill få tillbaka gnistan. Inte med skrivandet. Utan min livsgnista. Visst, den finns där. Jag ska bara plocka fram den. Men det blir väl nu när man börjar leva igen. Det känns faktiskt som så när jag åter går tillbaka till vardagen med skola och så. Det kommer inte vara den gamla vardagen. Förändringar händer. Nu börjar den nya vardagen. Tåget drar vidare. Även om jag hade önskat tåget stannat för längesen, så jag kunnat kliva av. Men man får inte allt man vill ha. Det funkar inte så, men hej? Jag lever.

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...