I natt drömmde jag en av dom hemskaste drömmar jag någonsin drömt.

Jag kollade på en skräckfilm igår, med massa dockor som levde och äckliga clowner. Men det var inte därför.

Utan drömmen handlade om min familj. Jag, mamma, pappa och Sandra.

Vi var fast i ett hus tillsammans. Det enda som fanns var en hiss.

Jag ville kolla om det gick åka ner med hissen, men ingen annan vågade i min familj. Alla var rädda. Så jag frågade mamma om hon kunde följa med.

Min mamma sa okej, fast hon tyckte att det säkert skulle finnas äckliga saker på dom andra våningarna. Så hon band någonting för mina ögon, så att jag inte skulle kunna se.

Så stod jag i hissen, otroligt rädd. Allt var mörkt, och jag ropade på mamma, tre gånger, men inget svar. Jag fick panik, var hon inte i hissen?, hade någon tagit henne? Jag litade ju på henne, övergav hon mig. Jag tog av mig det jag hade för ögonen. Då såg jag samtidigt som jag åkte ner för hissen, ner till något hemskt. Stod mamma där uppe, kvar i rummet. Jag kunde se hennes elaka och nöjda flin. Samtidigt som jag slogs med tanken av att hon faktiskt hade lämnat mig, lämnat mig för att dö. För det som fanns där nere var inte trevligt mina vänner. Jag åkte ner, fick panik och hela hissen förvandlades till en trappa, en svängig trappa som det hela tiden försvann trappsteg ifrån. Jag sprang allt vad jag hade, jag vill inte åka ner. Jag ville upp till min familj. Så jag sprang, hoppade, och givetvis lyckades jag precis komma upp över kanten till rummet innan trappan gick sönder.

Jag förstod inte varför min mamma övergav mig? Jag litade på henne, och nu var jag knäckt. Jag satt i ett hörn resten av drömmen, ingen sa ett ord till mig. vad hade jag gjort. Vi blev räddade. Jag bestämde mig, nej, jag kan inte leva med den här familjen. Min syster försvann, hann inte se henne. Jag gick och gav pappa en sista kram, han hade ändå inte gjort så mycket. Jag tror inte han hade varit med på själva grejen. Men mamma, jag såg henne, hon såg mig. Vi tittade på varandra och inte ens då, sa hon förlåt. Hennes blick var ingen snäll blick. Den sa stick härifrån. Och det var det jag gjorde. Själv i hela världen utan familj vandrade Pernilla vidare. Och mamma låg tryggt den kvällen och sov, utan och bry sig ett minst dugg.