Någonting som jag skrev för ett tag sen.

Jag skulle inte klara av dom tomma stegen,

dom ihåliga andetagen,

dom gömda skratten.

Jag skulle inte klara av dom ensamma nätterna,

dom onödiga morgnarna.

Jag skulle inte klara av det,

om du lämnade mig.

Din ljuva stämma skulle suddas ut,

förvandlas till något grått och trist.

Havet och vågorna skulle inte vara lika vackert,

om du inte satt bredvid.

Jag skulle inte klara av det.

Jag skulle inte klara av det,

om du lämnade mig.

Jag skulle inte klara av det.

Det måste ändå vara bevis på att jag har förändrats.

Eftersom jag nu,kan sitta här idag, och titta på orden och glädjas

Glädjas av att jag faktiskt klarade av det.

Det har nog stärkt mig.

Och om jag kan,

kan du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...