"Jag visste ingenting förens du berättade"

Hur kunde jag tro att allt var bra?

Historien jag inte trodde fanns,

blev verklighet på grund av det du sa.

Det var du som var pojken i sagorna.

Den olyckliga pojken som alltid sa:

Det är inte värt att leva ett liv som mitt,

då jag bara får ge men aldrig ta.

All skit jag bärt på, i alla dessa år.

Du lämnade mig, kvar blev jag med mina sår.

Det skaver fortfarande än i mitt bröst,

och något som fortfarande ekar, är ljudet av din röst.

Hur kunde du lämna mig, jag förstår inte hur?

Jag som slutat tro på lycka, jag hade kanske bara otur.

Vredet och ilskan du gav, bär jag varsamt med mig.

Hur kunde jag tro att allt skulle ordna sig?

Hittade lite anteckningar från längesedan.

Väldigt längesedan.

Kul och läsa, inte alltid kul och minnas.

Men sånt är livet.

Puss.

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...