Jag måste bara berätta en sak för er innan jag kryper ner i min säng utan lakan. Jag har aldrig tappat kontrollen så mycket som jag gjorde nyss. Allt snurrade, jag kände mig dåsig. Och jag la mig därför på golvet. Den dova huvudvärken som följt med mig hela dagen gjorde allt mer ondare. Och mitt ansikte blev alldeles varmt, säkert rött också. Såg mig dock inte i spegeln, eftersom jag låg och tittade in under sängen, och bara sparkade med benen. Helt plötsligt högg det till, jag började hacka tänder och kunde inte sluta även om jag satte mig upp. Det tryckte i pannan, som om en ond varelse ville ut. Mina armar blev tunga och nu låg jag alldeles stilla. Tårar kom, fast inte många. Men dom som kom gjorde ont på mina kinder. Dom brände och jag strök bort dom med ärmen på min tröja. Sen tog det slut.

Jag vet inte vad som hände, men all ilska jag bärt på hela dagen ville väl ut och det här var enda utvägen. Jag tappade helt enkelt kontrollen, och för ett ögonblick kände jag mig inte levande. Det var läskigt. Och jag skyller på att det var söndag. Jag ska byta namn på söndag, så snart jag kommer på ett.

Tro mig, jag är inte galen. Jag har bara ett starkt hat mot söndagar. Då dom förstör mitt liv. Ge mig måndag snart ,snälla.

<3

Jag vill skriva om någonting som betyder något. Och det kanske inte betyder någonting för er eftersom vi inte gått igenom samma saker. Men det är ändå viktigt för mig att nå ut och få er förstå. Att man aldrig ska ta saker förgivet, och det har säkert era föräldrar sagt någon gång. Att saker inte blir bättre om man inte gör någonting åt dom. Att saker vi vill ändra på, inte ändrar på sig om vi inte gör någonting. Att ett blad från en blomma kan betyda så mycket mer för vissa än andra. Och att en låt kan vara hjärtskärande, medan någon annan ser det som en helt vanlig låt. Jag kan ta ett ex.

Du måste finnas, du måste.

Jag lever mitt liv genom dig.

Ja, vad tänker ni på då?

Helen Sjöholm? Eftersom hon brukar sjunga den.

Är det bara ett par ord?

Blir ni berörda?

Jag kan i alla fall säga att jag blir grymt berörd och gråter nästan jämt till sången. För mig har den en betydelse och för mig kommer den alltid att symbolisera hopp och styrka. Texten passar så bra in på vad jag gick igenom när min pappa låg på operationsbordet. Jag gick igenom samma tankar om och om igen.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden?

Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

För mig är det inte bara en sång. Då var det en sång jag kände igen mig i. En sång jag kunde gråta hur mycket jag ville till, och kanske må lite bättre sen efteråt. Nu idag, är det en sång att finna trösten i. Att se livet från en positiv sida.  

Men allt är inte bra än idag. Mitt liv kommer aldrig att bli som det var innan. Men vad gör det? Vi förlorade i alla fall inte kampen. Nej, vi klarade det pappa. Vi tog oss ur det.

Jag vore ingenting om du inte fanns.