Lika sakta som mörkret börjar lägga sig, lika sakta vandrar jag hemmåt. Något förföljer mig och gör mig sällskap. Min egen skugga går med mig hand i hand. Jag är inte ensam.

När jag öppnar dörren, skulle jag vilja bemötas med glada leenden. Men jag får skylla mig själv. Jag kom hem för sent. Dom har redan gått och lagt sig. Ja kryper ner i min säng, som är obäddad. En fjäder från dunkudden flyger upp i luften och landar på golvet. Jag kryper allt närmare väggen. Plötsligt är det någon som tar min hand. Någon som viskar i mitt öra. Någon som värmer. Jag vänder mig om, tittar djupt in i två saker som blänker. Dom två blänkande sakerna tittar tillbaka.

På morgonen ringer väckarklockan. Jag far upp, och märker med förvåning att dom skinande kattögonen och den varma kroppen är borta. Det var en dröm. En dröm jag så ofta drömmer. Om jag bara hade fått stanna kvar i drömmen, så hade jag inte behövt gå till skolan med frågetecken runt omkring mig. Vem var personen i min dröm? Kommer jag få se ögonen igen? En sak vet jag, jag trivdes med känslan. Och det är väl egentligen det enda som räknas.

Natti, sov sött!

<3