Igår såg jag en tjej på en grön cykel. Det kanske inte låter så konstigt. Men hon cyklade med en hand, och tycktes cykla jätte sakta. I alla fall, hon cyklade förbi mig när jag stod och väntade på bussen. Hon verkade inte ha brottom trots att regnet rasade ner på både henne och cykeln. Hennes skor blev alldeles våta eftersom hon cyklade i varenda vattenpöl. Sen tänkte jag inget mer på det. Utan satte mig ner i busskuren. Efter en ca: sju minuter och bussen fortfarande inte hade kommit. Så såg jag henne igen. Hon med den gröna cykeln. Hon kom från samma hål, cyklade fortfarande lika sakta. Och nästan böjde upp huvudet mot skyfallet och fångade dropparna med ansiktet. Hon åkte samma vända igen. Jag trodde jag hade sett i syne. Hon måste ha åkt runt någonstans men varför? När hon senare kom lite närmare busskuren såg jag att hon hade med sig något i cykelkorgen den här gången. Det var något svart. Mer såg jag inte i mörkret. Och jag ville egentligen inte stirra ut henne. Hon försvann. Min buss kom, men jag satt kvar i busskuren. Jag ville ta reda på om tjejen skulle dyka upp ytterligare en gång. För i så fall skulle jag gått fram och pratat med henne. För hon såg så ledsen ut.

Igår var jag hos Tove. Vi hade jätteskoj, och skickade en massa ljudklipp till varandra. Dagen var fulländad när jag senare cyklade hem mitt i natten. Jag tog ICA vägen, så jag slapp cykla i mörker. När jag nästan hade cyklat hem, kom jag på att jag glömde min dator hemma hos Tove. Så jag tog en sväng om, viadukten vägen och gick in för att hämta den. Det regnade något så enormt. Men det gjorde inget. Jag skulle bara hem och sova, och för en gång skulle brydde jag mig inte om hur mitt hår såg ut. Jag satte mig på cykeln igen, cyklade ICA vägen igen. Och märkte till min förvåning att personen som stod i busskuren fortfarande stod där. Ja, vem vet bussen kanske var sen? Hon tittade på mig, så jag cyklade lite snabbare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...