Tårar föll ner för min kind i samband med boken ”pojken som kallades det”. Även om jag inte kan dra några paralleller mellan mig och huvudpersonen, så känner jag ändå en viss tomhet. Hela jag blir frusen som en lycktstolpe är på vintern när jag så mycket som håller i boken och jag kan inte undgå att få gåshud. Jag känner mig som en medbrottsling eftersom jag inte kan göra något åt saken, men man får intala sig att det bara är en bok. Dock är denna historien sann, så det är inte lika lätt att kunna säga så. Sen vet jag att detta är ett extrem fall, och eftersom jag nu ska arbeta med ”barnmisshandel” som projekt i skolan så tycker man ju att jag borde tåla lite. Men hemma i mitt rum, hemma i tryggheten, i min älskade 90-säng, under mitt inte allt för nytvättade påslakan, så känner jag att jag får vara hur sårbar jag vill. Det spelar ingen roll om jag gråter en eller två tårar för mycket, eller om jag känner mig lite för nedstämd. Idag är en sådan dag som allt kan hända, så jag låter det hända.

<3

 

Månen

7 maj 2008 22:56

Det är absolut den boken som berör mest. Den boken är så extrem, att till och med en hård skogsarbetare kan fälla en tår.. (istället för träd. Hihihihi, vad jag är rolig).

Man rycks med i berättelsen. Jag har också svårt att dra paraleller till ens egna liv, men man känner en enorm sympati.

/Månen.

http://moonlander.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...