Jag har inget att skriva just nu. Så jag lägger upp en text jag skrev för ett tag sen. Låt det smaka! Eller vad säger man?

Hon satt i gräset och kisade mot solen. Hon försökte hitta tecken i löven, i molnen, ja tecken på om det hon gjorde var rätt eller fel. För tillslut när man tänkt över en sak riktigt länge, så vet man vad man borde göra, och vad man vill göra. Men hon var inte säker ännu. Ett ja kändes för lätt, ett nej kändes för svårt. Hon vill inget av det. Hon ville inte såra någon på det sättet hon själv hade blivit sårad. Hon ville inte se sig själv vandra in i något så djupt som en brunn utan lock. Hon kunde inte bestämma sig. Hon förutspådde hur det skulle bli. Underbara kvällar i hans lägenhet, en utslagen kärlek som aldrig skulle vissna. Men var det verkligen det hon ville? Var han hennes prins? Hon började tveka. Och som han sagt var tvekan ett dåligt tecken. Hon visste vad hon kunde få. Och hon visste att dom skulle ha det bra. Var det tillräckligt bra? Orkade hon gå igenom en period av extrem lycka som sedan skulle utveckla sig till samma procedur som sist. Ett avkylt och tårdrypande hejdå. Klarade hon av det fysiskt? Klarade hon av det psykiskt? Hade hon förändrats under tiden då hon varit ensam? Hade han förändrats? Ett ja, kan i den här historien vara den lättaste utvägen. Men hon orkade inte låtsas längre. Hon la upp korten på bordet. Hon spelade som om det gällde liv och död. Nästa drag var hans. Vad gjorde han? Jo, han höjde med ytterligare marker. Vad gjorde hon? Hon la sig. Det var över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...