Jag såg en sån där gul fjäril härom dagen. Det var närmare bestämt i förrgår. En sån där citronfjäril tror jag dom heter. I alla fall, den flög så fridfullt från blomma till blomma och verkade leta efter något i lugnet. Jag döpte fjärilen till Eva. Hon försökte söka efter något i blommorna som inte fanns. En skyddad skatt som inte var meningen att bli hittat. Ja, hon höll nog på så ett bra tag. Men hon gav inte upp. Tillslut gjorde hon sig bekväm på en av blommarna och jag kunde nästan tro att hon somnade där, så fridfullt sänkte hon ner vingarna. Hon hade funnit det hon kom för att leta efter. Eva var nöjd. Precis som alla andra också borde vara.

Det är ingen ide att vara ledsen eller sur för det man inte har, när det finns så mycket annat. Nej, man ska glädjas åt det som gör en glad helt enkelt. Man ska glädjas åt det man har. Stort som litet, det kvittar. Man har det i alla fall. Och om jag då tänker efter, så har jag oerhört mycket jag ska vara rädd om!

<3 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...