Varför ser ni det ytliga? Varför är det mitt hår, min kropp eller mina ögon som gör mig till den jag är? Jag har aldrig velat att det ska va så, så varför är det så nu? Jag förstår inte, vad är det som har hänt? Vem är jag? Vem var jag? Jag var någon jag trivdes med att vara i alla fall. Nu, är jag någon med bruna ögon och ett brunt svall. Någonting som man tittar på, glömmer och tittar på igen. Något man hittar i en gömd låda längst in under sängen. Något man tar upp och tittar på för att sedan lägga tillbaka igen. Varför ser ni inte in under fasaden?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...