Det var 88 dagar sedan jag på riktigt kunde vara mig själv.

Det var för 88 dagar sedan jag lämnade något ouppklarat.

Det är nu jag förstått vad jag gått miste om i dessa 88 dagar. För till en början rullade allt på som vanligt och jag mådde faktiskt bra av mitt singelliv. Men dom senaste dagarna har varit hemska då jag konstant tänker på dig. Jag står inte ut av tanken på att inte ha dig vid min sida varje kväll eller varje morgon. Tårarna rinner så lätt ner för min kind när jag tänker på alla de stunder vi delat. Stunder jag minns så väl och ofta tänker på. Vi skulle inte ha gett upp fast nu är jag bara efterklok och det tjänar inget till. Man måste se framåt och då ser jag dig hålla mig i handen.

Det krävdes tid innan jag förstod att det var dig jag ville ha. Hela 88 dagar tog det innan jag vågade inse att det faktiskt var dig jag vill leva med. Och jag har aldrig varit så rädd som jag är nu. Jag är så otroligt rädd för att bli sårad och det har nog gjort mig till en fegis på sista tiden. Jag har helt enkelt förbjudit mina ord från att komma ut. Jag är rädd för att förlora. Men innerst inne slår mitt hjärta i 120 i tanken på dig så jag kan inte ljuga för mig själv längre. Eller för någon annan, det gör mig bara illa till mods. Jag måste säga att jag inte brukar gå på ren känsla när det gäller någonting viktigt som det här. Eftersom jag skulle bli knäckt om jag förstörde det. Men i det här fallet har jag tröttnat på att bestämma mig. Nu går jag bara på hur mitt hjärta känner och det känner så mycket för dig. Jag kan inte ge upp eftersom jag då skulle ge upp en del av mig själv.

Jag vet inte hur det skulle bli om det blev vi två igen. Jag vet inte om det skulle funka. Jag vet inte om vi skulle bli lyckiga, jag vet ingenting. Men jag vet att jag fortfarande älskar dig och att du är det enda jag vill ha just nu. Jag kanske får leva med samma känsla en lång tid framöver nu eller så drar jag högsta vinsten. Det vet inte jag, det vet bara du. Om inte, så ska jag i alla fall ha barn när jag är 23, så är det bara.

<3

Varför ser ni det ytliga? Varför är det mitt hår, min kropp eller mina ögon som gör mig till den jag är? Jag har aldrig velat att det ska va så, så varför är det så nu? Jag förstår inte, vad är det som har hänt? Vem är jag? Vem var jag? Jag var någon jag trivdes med att vara i alla fall. Nu, är jag någon med bruna ögon och ett brunt svall. Någonting som man tittar på, glömmer och tittar på igen. Något man hittar i en gömd låda längst in under sängen. Något man tar upp och tittar på för att sedan lägga tillbaka igen. Varför ser ni inte in under fasaden?

Ja, nu börjar min Sofia-helg gå mot sitt slut. Då jag helt enkelt är redo att åka hem till de som praktiskt taget alltid älskar mig vad som än händer. Vara de till lags ett tag innan det åter är dags att gå och lägga sig för en ny start på veckan. Men vi ska hinna med en hel del innan det också.

Jag har precis diskat undan alla glas som stod i staplar från igår och jag och min partner har duschat i omgångar. Snart måste vi nog städa, eller i alla fall dammuga eftersom jag igår plötsligt föll mot golvet när jag gjorde min glidande entre med chipsskålen i ena handen och drickan i andra. Ni kan nog gissa vad som hände. Jag ramlade och alla chipsen föll som löv över mig. Jag bjöd i alla fall mina vänner på ett gott skratt, så varsågod.

Sen har jag lite plugg som släpar och måste därför ta itu med det. Plugga på en söndag, det har ni väl aldrig hört förut? Det är faktistk skit tråkigt, eller det rättare sagt suger. Men, man får göra det bästa av situationen. Och det bästa för mig vore ju att bli klar med det.

Nej, nu blir det frukost och sen bär det hem. Tack för den här helgen. Tack Sofia för många sena nätter, många skratt och en hel del ätandes. Du är så liten av alla här på jorden, men du är så otroligt mycket för mig!

<3

Live från Karlsgrundsvägen 6.

En tacopaj blev till hamburgare, en morsdagpresent blev till ingenting och en föruttippad Charlotte blev helt enkelt pannkaka. En mycket rolig dag minns sagt! Mycket folk, mycket av mina bästa folk. Ni gör mig glada.

Shopping blev det i alla fall, men inte det vi skulle shoppa. Jag och Sofia var de enda som inte riktigt förstod att city stängde fyra. Vi blev nästan lite sura när vi hade missat det där och åkte in vid halv tre. Så när vi stod i provhytten tyckte personalen att vi gott kunde gå ur affären då de redan stängt för en kvart sen. Men hur skulle vi kunna veta?

Vattenpipan har gått i ett också under kvällen, samtidigt som tv:n skrek ut sång i olika färger och former.

Nej, nu blir det sömn också, innan det är dags att vara lite extra snäll mot min mamma. Natti

- Jag vet om du orkar att vänta.

Jag vet att det kommer en dag, en plats och en tid -

<3

Chocolate Fudge Brownie - löser alla dina problem!

En kväll med mycket mygg och sand i byxorna blev till en riktig myskväll. Först var det beachvolley som gällde, men myggen var på mig idag som bara den. Så vi drog hem till Sofia eller ska jag säga mitt hem dom närmaste dagarna. Tittade på 1408, fast nästan alla redan hade sett den. Den filmen gör mig dålig till mods och jag satt mest tyst hela filmen om jag inte skrek då. Filmen gör mig psykisk knäpp. Men om man funderar på budskapet är det ändå smart och grymt bra gjort. Huvudpersonen får välja att leva om en timme i helvete eller dö på något sätt. Om jag fick välja vilken timme som helst att leva om, vet jag nu direkt vilken timme det skulle vara. Jaja, helt klart värt att se filmen för er som inte redan gjort det.

Nej, nu ska jag gå till min partner som sitter vid andra datorn och spelar sorgliga gråtlåtar. Vi ska väl snart dra oss mot sängen och tro mig gott folk, vi ska sooova! För både jag och Sofia sitter och nickar och blundar lite halvt sådär ibland när man har en stund över.

Men ha det nu mysgott och sov, så hörs vi i morgon! Då är det förresten Euro Vision Songcontest, Go Charlotte, och snälla allt folk som kommer i morgon, kom inte för tidigt.

Puss

<3

Idag har jag och Sofia skolkat tillsammans som riktiga partners eftersom vi faktiskt satt uppe och pluggade till klockan halv fyra i natt. Pluggade på en uppgift vi fick reda på idag skulle vara inlämnad på måndag, tack liksom!

Nej, men sen drog vi vidare till Bergvik och Maxi och skulle handla som sambos gör tillsammans. Vi hade också med oss en vän vars namn var Kenny. Han gick mest runt och drog i kundvagnen och skrek som ett litet barn.Och nej, jag är inte redo för att bli mamma än. Jag har rätt kort stubin har jag kommit fram till. Vi kom i alla fall därifrån med två påsar mat, vilket resulterade i en hel del slösande på pengar. ( Vi vill inte svälta så - pappa betalar ) Eller i det här fallet Sofias pappa.

Ja, nu ska vi städa hela huset och göra det till våranfredagsyssla. Sen blir det och laga mat och senare iväg. Ursch vad vuxen jag känner mig. Men kanske ska också jag någon gång växa upp!

<3

Hej - Jag tänkte bara ursäkta mig redan nu för att jag under helgen antagligen inte kommer skriva lika mycket eller lika djupt som jag brukar göra. Jag har ett skäl och det är Sofia. Jag bor nämligen med henne nu, fram tills söndag. Vi passar faktist riktigt bra tillsammans, och jag måste bara säga att jag är tjejen i vårat förhållande. För att göra det här lite lättare för både mig och för Sofia, det gäller att vara ärlig från början. Det har jag lärt mig! Det går inte heller att vara seriös i något, nära Sofia eftersom hon hela tiden får mig galen. Så mitt svsh-arbete kommer nog inte bli bättre än vad det är nu. Men det är lugnt, jag ger tillbaka. Jag sparkar henne i sömnen, så ni kan vara lugna.

En rolig grej som hände förut. Vi gjorde tacos som riktiga partners gör. Jag hackade grönsakerna och hon stekte köttfärsen. Vi hade teamwork ända in i fingerspettsarna. I alla fall, jag skojretar alltid henne för saker hon gör. Ganska så taskig är jag mot henne, men hon tar det bra. När jag sitter och mobbar henne för hur hon äter, så säger hon helt plötsligt: "Nu förstår jag varför jag inte bor med dig oftare" Eller något liknande i alla fall. Hon har nog ganska så rätt. Kommer jag någonsin klara av att bo med någon? Eller vi kanske ska vända på smeten, kommer någonsin någon klara av att bo med mig? Njae, jag är lite osäker. Men jag har lösningen. Ge mig en glass så får ni tyst på mig!

Nu ska vi titta på omröstningen för melodifestivalen som riktiga par gör -  Heja Charlotte!

<3

Att behandla någon illa pga egna problem, egna personliga problem är taskigt. Men jag har gjort det. Jag har avvisat någon för att jag helt enkelt inte kan bestämma mig, eller inte riktigt har kontroll på mina känslor just nu. Ena dagen kan ett kort få mig att le och minnas. Ena dagen kan samma kort få mig ledsen och arg. Så problemet ligger hos mig, jag är problemet. Men när personen i fråga skyller allt på sig själv blir jag orolig. Jag har aldrig menat att såra någon eller få någon att må dåligt. Tvärtom, jag kämpar för att alla ska må bra. Jag vill att du ska må bra, jag vill inget annat. Men lyssna nu, du är inte problemet. Det är jag som tvekar, det är jag som inte vill. Men jag är som en fluga är i en orkan, förvirrad. Jag vet inte ut eller in. Att låtsas visa känslor man inte kan fullfölja är taskigt, så jag säger det redan nu. Jag avvisar dig redan nu, för att jag inte klarar av att se dig ledsen.