Tänk och se sin älskling försvinna utan att du hinner säga hejdå.

Tänk att höra någon prata skit om sin bäste vän utan att kunna konfrontera dem.

Tänk att se sin syster springa runt i huset och leta efter något du har, men inte kan tala om.

Tänk att höra sin mamma gråta om kvällarna medan du sitter tom och inte kan berätta hur mycket du älskar henne.

Tänk att se sin pappa svära hejdlöst över den borttappade bilnyckeln medan bara du vet vart den ligger. Men inte kan säga till.

Känslan är faktiskt skrämmande, men man får en blick av hur det kan vara för vissa. Man lär sig att se från ett annat perspektiv.

Att inte kunna titta någon i ögonen och be om förlåtelse.

Att inte kunna tala om för någon hur mycket han/hon utgör ens liv. 

Har ni varit i den situationen?

Jag är där nu. Jag har nämligen ingen röst.

 

Elin

8 juni 2008 19:26

jaah usch det där är så hemskt :( fy fan, shiiiet vad jag svär i alla kommentarer sorry :P

http://jordgubbarmedchoklad.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...