Inte ens tårarna kan förklara hur ont det gör. Att inte kunna prata, skratta, gråta eller över huvud taget tugga min egen mat gör mig galen. Men det som gör mig mest galen är alla dem som inte förstår. Som inte tar det här på allvar. Som tror att jag överdriver. Okej, visst jag kanske brukar överdriva ibland eller tycka synd om mig själv. Men nu är jag helt ärlig. Och jag har aldrig mått såhär psykiskt dåligt. Man skulle kunna säga att min hals i stort sett är död. Och snälla må någon återuppliva den. För varje gång jag hostar, snyter mig, dricker vatten, äter, gäspar så rycker kroppen till. Som i försvar för den smärtan som löper genom hela kroppen. Jag vill bara somna och vakna igen när min hals har blivit normal igen. Men jag kan inte sova. För så fort jag lägger mig ner måste jag börja svälja istället för att spotta och det gör för ont. Då kommer tårarna direkt. Snälla, ta mig härifrån!

<3

 

Malin

5 juni 2008 10:04

Just nu känner jag likadant som dig. Jag är så hes att ingen hör vad jag säger.

http://malinsjoberg.blogg.se

 

Elin

8 juni 2008 19:31

asså fy fan vilket helvete stackare :( så dåligt har jag aldrig varit men jag har ändå haft jävelusiskt ont men du har det värre fy fan :( stackar

http://jordgubbarmedchoklad.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...