Jag och Tove har nästan spenderat hela våra liv tillsammans. Det är en resa som är värd att minnas och för mig räcker inte bilder, det krävs ord.

Vi träffades på dagis som små söta oskyldiga barn redan innan jag kunde stava till mitt eget namn. Men det var inte fören vi båda hade sansat oss lite då vi började träffas utöver dagis/skolan. Såklart fick min mamma följa med till en början då jag som liten flicka var väldigt blyg. De vuxna fikade medan jag och Tove gjorde allt annat. Vi gjorde alltid omöjliga saker till möjliga. Vi såg ett par kapsyler som något roligt. Vi såg en hink och två hjul som en lådbil. Vi såg ett träd som en koja. Vi gjorde en lekstuga till vårat hem. Vi gjorde en detektivbyrå till något verkligt. Vi såg en klätterställning som ”fångarna på fortet”. Vi såg ett par pärmar till en djurklubb. Vi såg våra Barbies som riktiga vänner. Vi gjorde alla våra planer till verkligenhet och det var det som gjorde allt så spännande. Det var nog de som var hemligheten bakom våran så bra relation. Det var sanningen bakom ”ToPe” som vi faktiskt kallade oss. Vi var oslagbara.

Vi har alltid varit lika till sättet, som två yra hönor på jakt efter mat. Vi har alltid suttit i samma båt och har på riktigt kunnat läsa varandras tankar. Det är läskigt men de som känner oss har kunnat kalla oss som samma person. För vi gjorde verkligen allt tillsammans. Vi tillbringade alla sommarlov, övriga lov, helger och vardagar hos varandra och vi lärde känna varandras familj och släkt som våra egna. Det var en trygghet för både mig och Tove.

Sen har det inte bara varit jag och Tove som trivts tillsammans. Nej, för våra två familjer bestående av totalt åtta personer skulle lika gärna kunnat vara en enda stor "7th heaven-familj”. För jag har aldrig någonsin sett en sådan livsglädje i min mammas och pappas ögon som förut när vi alltid umgicks. Det var nog också en anledning till varför min och Toves relation till varandra bestod i år efter år.

Nu har jag och Tove växt upp och bildat våra egna uppfattningar på vad livet innebär. Och att gå våra egna vägar tvingades vi till när gymnasiet började. Vi har absolut inte växt ifrån varandra, det är bara det att man inte längre får den där ”Tove-Pillan” tiden som förut var så självklar. Nu får man helt enkelt ta sig tid för att ens hinna med det vardagliga pratet, vilket ibland kan vara negativt. Jag vill se dig oftare, jag vill leka våra häftiga lekar igen. Jag vill gå tillbaka till den tiden bara för en dag och njuta vilket jag inte hann med då, eftersom vi också ville bli vuxna någon dag. 

Och Tove borde veta att, hur lite jag än pratar med henne i telefon. Hur sällan jag än förklarar för henne hur bra hon är. Hur lite jag än hinner umgås med henne, så är hon inte bortglömd. Och hon kommer aldrig att bli heller. För hon är något större. Tove är en familjemedlem, en skatt, en stjärna. Ja kalla det vad ni vill vänner, för hon är allt!

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...