Vänner är ovärderliga. De är dem som får en på gott humör när dagen annars hade skitit sig. De är dem som får i alla fall mig att skratta sådär hysteriskt som man inte annars gör. De är dem man visar sitt rätta jag i. De är dem som vet allt om mig och lite till. De är dem som inte lämnar. Och om föregående skulle ske, så är de dem som kommer tillbaka.

Jag har alltid legat på samma nivå som mina vänner, varken över eller under dem. Och det är inte likt mig att vända ryggen till någon. Det är verkligen så olikt mig, så det känns pinsamt att jag verkligen gjort det. Det var ett tag sen, snarare ungefär ett år sedan. Men det känns fortfarande som igår. Att för nya vänner lämna en person som stod mig så nära som nästan på mig. Den enda anledningen jag kan komma på är att jag helt enkelt behövde spänning. Och lämnade mitt trygga jag hos dig, för att upptäcka andra saker. Jag kan säga att jag vann lika mycket som jag förlorade på det. Så var det rätt eller fel?

Det är aldrig rätt att lämna någon så viktig, men det kanske ingick i min mognad. Jag vet att de inte är en tillräckligt bra ursäkt, men jag har faktiskt inte kommit på en bättre. Och som mina föräldrar lärt mig är det bättre att vara ärlig än att inte säga någonting.

Jag har i alla fall lärt mig att med åren var mer rädda om dem som står mig närmast. För de är dem som senare alltid kommer att finnas där. Så förlåt är det enda jag kan säga. Och även om du inte ser det som mitt fel, klämmer och skaver en liten skuldkänsla ändå. För det var jag som gick. Du stod kvar och står som jag vet fortfarande kvar när jag behöver dig. Men det är inte rättvist. Så om du nu vill gå får jag ta det. Man får helt enkelt ge och ta. Du gav, du gav mig mer än många andra gjorde då. Men jag tog och tyvärr var det inte dig jag tog.

Förlåt, jag skäms en aning nu. Men anledningen till att jag skriver är nog för att inte göra misstaget igen. Jag har lärt mig och som sagt mognat mer sen då. Hoppas vi ses snart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...