Det krävs tålamod, tid och ork. I alla fall för att kunna överleva en dag i min position. Egentligen borde jag inte behöva bära dig på mina axlar. Men jag fortsätter för att jag är den jag är. Men en dag, mycket snart kommer det att bryta ut om ingen förändring sker. Jag kommer inte att orka bära dig mer.

Förutom det har dagen varit rätt så perfekt hittills. Jobbade till endast tolv och det var en av de bästa belöningarna jag fått på länge. Såklart fick vi lön för en vanlig arbetsdag så flitiga som vi har varit de senaste veckorna. Jag tog med mig musiken ut och la mig på luftmadrassen i poolen med endast ett mål. Jag skulle sova. Och jag somnade bums, som en stock. Jag sov som om jag aldrig sovit förut. Och det var behövligt kan jag lova.

Annars har det blivit lite pack inför Arvika, känner att känslan sitter i kroppen och i mina tankar är jag i stort sett redan där. Snart kommer mina älskade brorsbarn. Ja, jag hittar faktiskt inget bättre ord att säga det på. Vilma och Liam är på väg. Snart 10 respektive 5 år. Jag antar att det kommer bli en hel del bus då faster Pernilla sovit ut och är pigg. Från poolen kommer man att höra en hel del plaskande ikväll och de ännu mer härliga barnskratten. Det är i stort sett det jag lever för!

Vi hörs!

<3