Nu kommer livet börja om på ny kula. För att jag inte orkar fortsätta rulla de gamla. Jag har haft en relativ lätt barndom och är i stort sett nöjd med den jag blivit. Men har bestämt mig att börja ta vara på tiden. Att vara sjutton har hjälpt mig att förstå att tiden går relativt fort, för fort enligt mig.

Visst längtar jag till 18 årsdagen, mitt första riktiga jobb, en egen villa och söta barn. Men inte nu, verkligen inte nu. Först ska jag försöka göra det som är kvar av sommaren till något bra. Och om inte det sker tar jag nya tag till hösten. För som sagt, de stenar jag förut bar måste någon gång läggas tillbaka på marken, där de hör hemma. En vändning kommer ske så snart jag finner tid och ork. Allt kan inte förändras på en dag. Men jag känner att jag verkligen vill utvecklas och bli till något mer.

Jag har tänkt hitta mig ett eget favoritställe som ingen annan vet om, där jag kan smida framtida planer, drömma och tänka ut saker och ting. Jag ska öppna mig för personer jag aldrig skulle ha öppnat för mig annars. Bara för att de ska uppfatta mig som den person jag egentligen är. Jag ska göra något av mitt liv när jag har chansen. Jag ska börja om på ett sätt som kommer att hjälpa mig att framöver bli vuxen. Även om jag inte nu är redo för det och inte vill vara redo för det. Jag tänker ta vara på de chanser jag får. För att jag senare inte vill sitta här och tänka på varför jag inte tog vara på det liv jag levde.

Jag måste gå vidare för att det är nu jag kan. Jag tänker köpa en ros till alla mina vänner som får mig att vara den jag är. Jag tänker köpa en ros till dem för att de tar fram mitt riktiga jag. För att de alltid älskat mig som den jag är, oberoende av mina dåliga sidor. Jag känner att jag vill ge tillbaka lika mycket som jag får.

Jag tänker ta vara på min familj och visa dem mer omtanke än vad jag nu gör. Hjälpa dem för att de innerst inne betyder mest för mig. De har lagt ner sig i min barndom för att jag ska få ett så rättvist liv som möjligt. Rosor räcker inte, så att lägga ner min själ i deras händer kan vara en bra start.

Man kanske inte har någon andra chans, så se till att ta vara på den första!

<3

Sliten och hungrig försöker man få dagen att spinna på lite snabbare än vad den brukar. Bara för att få kunna sova den där skönhetssömnen lite tidigare än vanligt. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer att krypa ner i min extremt sköna säng. Vilket jag snart inte längre kommer att få eftersom jag för tillfället kollar på en ny säng. En ännu bättre säng, en ännu skönare säng, en ännu större säng helt enkelt. Ja, gamla Bettan får man snart göra sig av med. Men än så länge duger hon bra.

Arvika var galet som väntat. Håkan var bäst som väntat. Och vi hade med oss för mycket mat som vi förutspått. Tur att vi har så hungriga vänner som skulle göra allt för makaroner och köttbullar al a Pernilla och Marina. Så vi delade med oss. Det blev även mycket annat, som t ex hårklippning, hjälpa blöt man på gatan, utomhusdusch, översvämning, kak-tjuvar och såklart en massa bra band. Mycket sång, dans och skratt gjorde inte det hela sämre.

Här ser ni några riktigt peppade flickor (till vänster) innan Håkan konserten. Tyvärr missade fotografen vår fjärde tjej Linda. Men Sofia har ett riktigt bra kort som en funkis tog på oss några minuter innan. Det kommer att synas på ”sotherberg” s bilddagbok. Det är jag helt säker på!

<3

Det krävs tålamod, tid och ork. I alla fall för att kunna överleva en dag i min position. Egentligen borde jag inte behöva bära dig på mina axlar. Men jag fortsätter för att jag är den jag är. Men en dag, mycket snart kommer det att bryta ut om ingen förändring sker. Jag kommer inte att orka bära dig mer.

Förutom det har dagen varit rätt så perfekt hittills. Jobbade till endast tolv och det var en av de bästa belöningarna jag fått på länge. Såklart fick vi lön för en vanlig arbetsdag så flitiga som vi har varit de senaste veckorna. Jag tog med mig musiken ut och la mig på luftmadrassen i poolen med endast ett mål. Jag skulle sova. Och jag somnade bums, som en stock. Jag sov som om jag aldrig sovit förut. Och det var behövligt kan jag lova.

Annars har det blivit lite pack inför Arvika, känner att känslan sitter i kroppen och i mina tankar är jag i stort sett redan där. Snart kommer mina älskade brorsbarn. Ja, jag hittar faktiskt inget bättre ord att säga det på. Vilma och Liam är på väg. Snart 10 respektive 5 år. Jag antar att det kommer bli en hel del bus då faster Pernilla sovit ut och är pigg. Från poolen kommer man att höra en hel del plaskande ikväll och de ännu mer härliga barnskratten. Det är i stort sett det jag lever för!

Vi hörs!

<3