Klockan tickar sin vanliga takt. Garderobsdörrarna står öppna som vanligt, med kläder hängandes ut. Scheman hit och scheman dit. Mobilen vid min sida. Tavlan ännu inte på sin plats. Jag är dock på min plats. Nerbäddad i sängen. Med både täcke och kuddar. Sov gott! 

Nu ska vi se om en dusch gjorde susen. För inget annat verkar ha hjälp denna dag. Varken god mat i skolan, eller trevligt sällskap under dagen. Inte heller Tarzan hos Sofia, eller god mat hemma. Nej, huvudvärken dunkar fortfarande. Och det enda jag tror på just nu, är sömn. Rikligt med sömn. Sömn som ska vända rätt dygnet. Sömn som ska göra mig pigg och kry i morgon. För då är jag ledig från skolan.

Huvudvärken ska inte få vinna!

Jag kan för tillfället inte sluta le. I morgon smäller det och som jag har längtat. Ja, jag har längtat! Till skolan, till klassen, till lärarna, till de nya lokalerna, till och med till maten.

   Det är en sak jag undrar bara? Om vi har någon form av samling eller om vi börjar enligt schemat direkt? Egentligen spelar det ingen roll. För när jag går in till vårat klassrum(nr 10), och sätter mig på en röd stol, (Ja, jag har faktiskt varit där och kollat redan) så kommer allt vara sig likt. Alltså perfekt!

    Sen att det kommer in lite färskt blod på skolan, det ska väl bli kul. Även om de aldrig kommer ta de förra treornas plats. För dem var bra, ruggigt bra. Men som den snälla person jag är, ska jag ta hand om ettorna och försöka få dem le lika mycket som jag gör under dagarna. Försöka få dem att njuta, innan det är för sent. För skolan är inte bara en period. Skolan är en del av vårt långa liv.

Nej, nu ska jag banne mig tidigt i säng. Så att det kan bli måndag!

Tjing.

Jag är en bra vän. Jag skulle bli en bra flickvän. Jag är en vänlig dotter. En glömsk, men snäll syster. Och en okontrollerad flirt.

    Jag skulle bli en bra fru. En godtrogen moder. En positiv arbetskamrat. Och en generös bull-mormor.

Jag anpassar mig. Tror det är grejen!

Vaken. 04.42, vilket säkert inte många andra är. Min kropp är trött av dagens äventyr, men hjärnan är fortfarande med så vitt jag vet. Känns skönt och veta att de andra i mitt hus sussar lugnt och tryggt. Känns skönt och veta att en ny dag snart drar igång. Inte för att denna dag varit dålig, utan tvärtom. För att kunna njuta av fler liknande kvällar.

Jag ser deras leenden framför mig, hur dem skrattar och sedan viker sig, för att fånga in luft till lungorna igen. Hur dem sedan tittar på varandra, skrattar igen och torkar bort glädjetårarna som runnit längst kinden.

    Jag måste helt enkelt berätta om Johan och Mårten, för det är faktiskt dem som gjort min kväll. Dem är som "Filip och Fredrik", som "Bill och Bull" eller varför inte som två bamsefigurer. Genomsnälla med andra ord. De har något som många andra killkompisar inte har. Magin över och veta exakt vart de har varandra, vad den andra tycker, när och hur de ska göra sina drag. Det är spännande bara av att vara i samma rum som dem. För man kommer aldrig därifrån lottlös. Det är som att vinna på lotto, om och om igen. Eftersom jag trivs med sättet dem ser på mig, sättet dem behandlar mig. Och jag är inte bara Pernilla, som råkar vara deras vän. Nej, jag är en så kallad uppgradering av Pernilla, då dem plockar fram det absolut bästa ur mig. 

Nu ligger dem och snarkar i min säng. Och jag kan inte annat än titta på dem. Vilka underbara människor man har omkring sig egentligen. Vilka vänner!

Jag kunde inte slita blicken från duken, för det kändes som om jag missade något viktigt då. Jag kunde inte äta varken godis eller dricka cola, då jag kunde rubba den underbara känslan som flög runt omkring i mig. Jag var såld för andra gången. Och om jag nu hade varit en person som kunde visa sina känslor öppet, skulle jag har gråtit. Som många andra i biosalongen, inte minst de jag hade med mig. Men jag kan inte gråta bland folk, det bara är så. Jag har egentligen bara gjort det två gånger. Första gången var när vi besökte Auschwitz. Andra gången var av mycket personliga skäl. Men så fort jag får en minut för mig själv, kan jag inte styra det som händer. Så inte konstigt att jag grät en skvätt när jag kom hem. För vissa låter det fånigt, att en film kan betyda så mycket. Men jag kan säga att det är låtarna som gör det mesta av filmen. Inte bara för att det är Abba, för vem kan inte nynna deras melodier? Det är något annat, något magiskt. Alla texterna på låtarna har följt mig hela vägen. Då mamma redan spelade de vackra melodierna för mig som liten flicka.

Eftersom jag då inte förstod innerbörden av de ord jag sjöng. Är det så fantastiskt, att jag nu kan nästan alla texter och sjunger dem med en sån betydelse. Så för mig är det inte bara låtar, det är något mer. Lustigt? Inte alls.

Jag har segraren till min favoritfilm. Den heter inte allt för oväntat Mamma Mia.

Godnatt!

Jag lever inte som dem. Och skulle för den delen inte klara det heller. Att alltid ha något att göra, alla måsten och alla krav som med en gång följer med föregående. Nej, så är inte mitt liv. Jag lever spontant. Tar dagen som den kommer. Bestämmer mig, ångrar mig och bestämmer mig igen. Medan de andra har sina scheman för dagen. Har sitt att göra och luta sig emot. De vet vilken tid de ska duscha, de vet vilken buss de ska ta dagen efter. De vet om mjölken är slut i kylskåpet eller om disken är diskad. Om jag skulle jämföra mig med dem, skulle jag egentligen inte veta ett dugg. Men vet ni vad? Jag trivs med och inte veta. Jag trivs med och göra lite som jag själv vill. Jag trivs med och inte behöva kryssa av mina dagsuppgifter. För i det stora hela lever jag i princip det liv jag vill leva.

Jag bråkar med mig själv just nu. Det är en sån där dag, ni vet. När tankarna far åt ett annat håll samtidigt som nya härliga tankar pressas in och ska försöka få plats med dem gamla. En sån där dag då jag egentligen bara borde lägga mig ner och låta huvudvärken ta mig. Låta musiken gå in i mina öron medan jag sakta somnar in.

Men nej, jag känner inte för det. Varken för att ge upp eller att somna.