Jag står här, med öppna händer. Vill och hoppas på att det ska gå rätt. Varför bry sig om vad som hände igår? Varför ägna tid åt den 17 juni, 5 mars eller vilken dag som helst. För när det känns bra, här och nu. När det känns som om något skulle kunna tänkas lyfta dig ett trappsteg, varför kliva ner till samma nivå igen? Nej, jag vill kliva upp, så högt det går. Jag vill, jag verkligen vill. Om inte, står jag kvar där jag står. En aning ledsen och en aning rubbad, men jag står kvar. Jag kliver inte ner, sjunker inte tillbaka. Det är nu det händer, nu det skulle kunna förändras. Och jag ska göra allt för att lyckas, allt för att det känns som det enda rätta.