Jag står här, med öppna händer. Vill och hoppas på att det ska gå rätt. Varför bry sig om vad som hände igår? Varför ägna tid åt den 17 juni, 5 mars eller vilken dag som helst. För när det känns bra, här och nu. När det känns som om något skulle kunna tänkas lyfta dig ett trappsteg, varför kliva ner till samma nivå igen? Nej, jag vill kliva upp, så högt det går. Jag vill, jag verkligen vill. Om inte, står jag kvar där jag står. En aning ledsen och en aning rubbad, men jag står kvar. Jag kliver inte ner, sjunker inte tillbaka. Det är nu det händer, nu det skulle kunna förändras. Och jag ska göra allt för att lyckas, allt för att det känns som det enda rätta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...