Jag fick en uppenbarelse, eller en varning jag har inte riktigt bestämt mig än. Jag satt och funderade och kom på att jag kan sätta in alla mina närmaste och mig själv som personer i en serie. Och inte vilken serie som helst, närmare bestämt one tree hill. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

    Om jag nu hade haft mage att berätta varför vi är så lika, hade jag gjort det och ni hade då förstått att det jag säger inte bara är rena tramset. Ni hade förstått som jag gör och som de jag berättat för gör. Det är sjukt, nästan läskigt att händelser i mitt liv speglas in i en serie med så många personer inblandade.

    Så nu har jag fått smaka på hur det känns, att leva i en serie.  För var det inte det jag alltid drömde om? Att bli som alla dem på tv och i filmer? Att få allt det där man annars inte fick? När jag tänker efter, är jag förvirrad, helt klart. Det känns inte lika bra som jag trodde det skulle kännas.

Åter igen, för höga förväntningar.

 

jos

5 oktober 2008 22:54

jag önskar att mitt liv var lite mer händelserikt som i one tree hill, dom bra delarna då, nanny carrie och grandpa dan kan man gärna skippa =)

Jag vill även tipsa om en ny gratissajt där man kan samla poäng till biobiljetter och presentkort genom att värva vänner eller att göra erbjudanden.

http://www.gratissajt.se/?r=908
bli medlem du också vettja!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...