Ensam, ensam, ensam hemma sen i går morse. Och ett, det är underbart skönt att vara ensam, göra det jag känner för, äta när jag vill och bara slöa. Två, jo det är faktiskt lite ensamt. Även om Tove sov hos mig i går, så är allt så tyst. Mest den känslan som går mig på nerverna. Så för att inte känna mig helt ensam, har jag satt mig framför tv för att njuta av lite hockey, öppnat chipspåsen och även ätit upp den. Får se vad jag lagar för mat, just nu är jag dock för mätt för att tänka på mat över huvudtaget.

Kanske klurar ut något fyndigt här senare, eller på metrobloggen. Den som lever får se!

Tjing.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...