Kväll, mörkt och kyligt. Jag känner igen den här årstiden, tror den kallas höst.

Hösten, det är då bitarna faller på plats. Det är då vi säger ifrån, för att bevisa våra medmänniskor om att vi fortfarande är bra personer innan det är dags för kära tomten att komma. Vi står upp för att vi helt enkelt tröttnat på att ligga ner. Vi reser oss, hittar nya mål och ny drivkraft inför kommande år.

Hösten, en omstart efter sommarens höga tempo och inte bara för mig, utan för alla som fortfarande vill och orkar ta upp kampen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...