Jag tänker mycket på tid jag inte kan få tillbaka. Det får mig att vilja leva här och nu eftersom jag har en känsla av att jag kommer tänka likadant om fem, tio eller femtio år. 

Jag funderar på barndomen, hur den kunde försvinna så fort, hur jag hela tiden drömde om att bli stor. Jag funderar på framtiden, hur den närmar sig så snabbt och hur jag hela tiden vill uppleva hur det är och vara liten igen. För det var lättare, det kan jag med facit i hand säga, det var mer okomplicerat eftersom de viktiga sakerna då och nu inte stämmer in på varandra. Vissa känslor jag upplevde då kommer jag aldrig mer kunna känna och det svider litegrann, eller det svider en hel del. Att sitta i mammas knä eller på pappas axlar kommer aldrig hända och jag har för dåligt långtidsminne för att riktigt komma ihåg sist det hände. Det gör lite ont faktiskt, eller mer än lite ont. Att simma runt i badkaret som om det vore en hel bassäng, att åka vasaloppet på gården med nyponsoppa istället för blåbärssoppa kommer aldrig komma tillbaka till mig. Det går för snabbt och jag har svårt med och hitta pausknappen.

 

S

12 november 2008 09:02

ja, tänk på vad du kanske inte kan få tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...