I morgon åker dem. Min familj. Och jag längtar alltid till de stunder då jag får vara hemma själv i det stora huset. Även om vårat hus inte är det största känns det ändå för stort när jag nu kommer gå där ensam. Visst, gillar jag känslan av att kunna göra vad jag vill när jag vill. Men känslan av att bli omhändertagen av någon, ha någon där vi min sida är snäppet bättre.

Men vi alla måste någon gång lära oss att leva det hårda livet. För det kommer komma stunder då jag är helt förvirrad, men ändå måste ta svåra beslut ensam. Det kommer komma dagar då man inte har någon annan att luta sig emot. Det hårda livet, som jag kallar det. Och kom då ihåg att det endast är jag som kallar det så, ni har säkert värre scenarion som ni gärna kallar det hårda livet. Jag tror dock att människor är byggda för att arbeta tillsammans. Vare sig det är i par eller i lag.

Så visst sägs det att ensam är stark. Det behöver dock inte betyda att ensam är starkast!

Ha så kul familjen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...