Jag är sådär rusig hela tiden. Mina tankar är så långt borta, så långt fram dem bara kan vara. Jag är någonstans, men vet inte vart. Det enda som är säkert att jag inte är här. Sommaren trycker i bröstet, ber mig ta fram det. Men det är inte så lätt.

Jag kan inte riktigt fokusera på mitt skolarbete. Och det gör mig negativ i skolan, vilket aldrig riktigt varit min stil. Jag har aldrig passat i rollen som negativ. Och jag är glad, jag är lycklig.

Så skolan är lite sisådär just nu. Jag kämpar på bäst jag vill. Om bara solen skulle sticka fram någon dag och få mig på sånt där busigt vårhumör. Det är egentligen det enda jag ber om. Skulle hjälpa rätt mycket.

Vi gick till idrotten förut idag. Jag, Anton och Sofia. Det blåste kalla vindar enligt dem, men jag kände något jag inte känt på ett tag. Vindarna var inte alls kalla som vintervindar. De var ljumma och mjuka. Så kan det vara våren som är påväg? Kan det va sant?

Snälla, säg att det är sant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...