Jag kan luta mig tillbaks och vila nacken på en av de sju kuddarna jag faktiskt har i min säng. Titta upp i det vita taket och känna ett sådan lugn. Det är otroligt, men dock så skönt!

Dagen har varit ack så kort, men behövligt kort. Har hunnit med det jag velat, alltså inte många saker. Träffade även en av mina gamla lärare på Friskis vilket var oväntat trevligt. Vi pratade om skolan, alltså Infokomp. Även om människorna som gick på Ilandaskolan och såklart hennes egna liv. Hon verkar ha fått allt uppordnat även om jag såg en glimt av dysterhet i ögonen. Kanske fungerar jobbet inte lika bra som det borde, kanske har den lille skrikit hela kvällen, eller så är det hennes lite gnälliga men ändå härliga röst som får mig att tro det.

Gamla återseenden är alltid trevligt och jag tror det ger så mycket mer än vi tror. Vi är tillbaka till den tiden, där vi stod då. Fast bara för en stund. Vi även tror och hoppas saker vi gjorde då. Dock drar verkligheten en i tröjärmen efter en stund. Och tur är väl det. Annars hade jag inte varit där jag är idag!

 

Malin

21 januari 2009 23:17

Eva Werme? :)

 

pernilla

22 januari 2009 12:28

Nej, Maria. Som var min mentor och so-lärare när PG var pappaledig! :)

 

m

22 januari 2009 16:24

Oj, henne var det längesedan man såg!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...