Alla inlägg under januari 2009

Av Pernilla Salo - 20 januari 2009 10:19

Sitter i skolan med Håkan i öronen. Jag brukar inte blogga i skolan, det känns så onödigt när jag vet att jag har så mycket annat att göra. Men när jag lika gärna förlorat mig till bilddagboken och facebook kunde jag lika gärna förlora mig här med. Jag är en förlorare och jag vet det. Men ta det inte så seriöst.


Min mage är hungrig och jag hörde talas om fisk och potatis? Det blir nog vårt andra lunch-alternativ, pastasalladen om det nu finns något kvar. Men för att förebygga den otroliga smärta i min mage hade jag tänkt ta mitt äpple som rullat runt i min påse hela morgonen.


Jag är på bättre humör nu är förut. Jag kom till skolan, arg som ett bi. Med nerdragen luva för att inte visa mina arga streck i pannan. Jag stod och väntade på bussen i 20 minuter i morse i snöstorm. Och visst kan jag leva med det om den nu är försenad, det är förståeligt i snöstormen. Men något jag inte kan leva med var att den praktiskt taget hoppas över hela skåreberget för att den var försenad. Hur schysst är det? Vi har väl också tider att passa. Ah!

ANNONS
Av Pernilla Salo - 17 januari 2009 01:46

Changeling. Bra titel, utomordentligt bra film.


Bra dag förövrigt. Håkan, One tree Hill och dödsstraff på engelskan. Sicken salig blandning. Och ordet "spörs" Norskt? Nej, det känns som någon är ute och cyklar. Kanske är det jag som cyklar en solig, varm sommardag.


Jag funderar på individuellt val. Kan inte bestämma mig. Kan inte få ihop det på ett bra sätt.


Sen måste intensivkurs bokas också. Ska bli skönt och få det gjort till sommarn.


Var och hälsade på min gudmor idag också. Utmattad och skrovlig låg hon på sjukhuset. Hon blev glad av min närhet, vilket betyder. Jag kan verkligen se hur mycket stryk hon får ta av strålbehandlingen och cellgifterna. Jag tror på dig! Det behöver du också göra.


Natti nu kanske? Ja, vi säger så. Speciellt till pojken på J.

I morgon ska vi dansa hatten av Anton, om han nu hade haft en. 



ANNONS
Av Pernilla Salo - 15 januari 2009 18:31

Förresten, jag har precis hittat två nya kusiner. Eller det var egentligen dem som hittade mig. På facebook! Två Kvinnor i 45-50 års ålderna. Vi bara växer och växer på den finska sidan. Kan inget annat än välkomna er båda!

Av Pernilla Salo - 15 januari 2009 18:16

Nerbäddad, ligger jag i sängen. Maten står på spisen, där mamma och Sandra agerar kockar. Ja ni hörde rätt, Sandra. Hon är hemma nu igen. Skönt!


Skönt var också skoldagen idag även om det är den längsta och tuffaste dagen på hela veckan. Dagen började bra då vi i Spanskan skulle förbereda ett rollspel, vilket kommer bli en riktig utmaning då jag knappt vet hur det skulle gå på svenska. Jag kan i alla fall mina repliker; "No se. Soy Aboboo." (Medan jag ivrigt skakar på huvudet.)


Dagen fortsatte och ugnspannkakan smakade inte helt fel, även om jag inte alls mår bra om jag tänker på den nu. Nej, jag är verkligen inte sugen på mat. Jag mår lite illa, av huvudvärken som ständigt trycker i huvudet. Och förresten? När har man börjat äta lingonsylt till pannkaka? Höh.

Av Pernilla Salo - 13 januari 2009 23:51

Jag läste igenom massa gamla blogginlägg förut, vilket jag ofta gör. Och hittade ett som var riktigt roligt faktiskt.


Det är en dag i maj, jag bor hos Sofia och vi lagar tacos tillsammans. Jag kan tänka mig att jag studerar sättet hon steker köttfärs på och ur munnen kommer: Ska du ha en sådan där stekspade? Och. Hallå, du måste dela köttfärsen ordentligt! Jaja, konversationen går vidare. Jag dukar och snart står köttfärsen och allt annat på bordet. Sofia hämtar mjölk och vatten till oss medan jag alltid har undrat varför dem har en hållare kring mjölkpaketet. Så jag frågar henne: Varför har ni en sån där sak kring mjölkpaketet? Sofia har ingen aning och tar av den. Jag fortsätter konversationen med: Det går väl inte lättare att hälla bara för att man har en sådan? Sofia svarar som vanligt och tar inte åt sig av min kritik. Och det är faktiskt väldigt viktigt, för jag menar egentligen inget illa när jag alltid påpekar eller klagar på saker som inte görs på det sätt jag gör det på. Äter Sofia sallad och mos, måste jag påpeka minst två gånger att man inte kan det innan hon får äta det. Vilket jag förstått nu kan vara väldigt påfrestande tillslut.


Men åter till berättelsen… Vi börjar äta och maten smakar underbart, såklart. Jag förstår inte varför hon först äter skalet på sidorna och sen innehållet. Så gör man väl inte? Så jag säger det rakt ut och påpekar som vanligt. Och då brister hon ut: Nu förstår jag varför inte jag bor med dig oftare. Och det mina vänner satt vi och skrattade åt en hel middag. För även om det inte var illa menat, har hon så rätt och just då var det så passande i situationen.


Sen måste jag även förklara, att jag endast är så här i hennes sällskap. Eller ingen annan har hittills vågat påpeka det i alla fall. Så antar att det är lugnt. Kan bara säga att den tjejen plockar fram allt i mig. Det bra, det dåliga, det roliga och det knäppa.


God natt!


Av Pernilla Salo - 12 januari 2009 22:25

Jag är sådär rusig hela tiden. Mina tankar är så långt borta, så långt fram dem bara kan vara. Jag är någonstans, men vet inte vart. Det enda som är säkert att jag inte är här. Sommaren trycker i bröstet, ber mig ta fram det. Men det är inte så lätt.


Jag kan inte riktigt fokusera på mitt skolarbete. Och det gör mig negativ i skolan, vilket aldrig riktigt varit min stil. Jag har aldrig passat i rollen som negativ. Och jag är glad, jag är lycklig.


Så skolan är lite sisådär just nu. Jag kämpar på bäst jag vill. Om bara solen skulle sticka fram någon dag och få mig på sånt där busigt vårhumör. Det är egentligen det enda jag ber om. Skulle hjälpa rätt mycket.


Vi gick till idrotten förut idag. Jag, Anton och Sofia. Det blåste kalla vindar enligt dem, men jag kände något jag inte känt på ett tag. Vindarna var inte alls kalla som vintervindar. De var ljumma och mjuka. Så kan det vara våren som är påväg? Kan det va sant?


Snälla, säg att det är sant.

Av Pernilla Salo - 11 januari 2009 23:21

Jag känner mig sådär lite busig i magen, ni vet. Som när man precis vaknat en sommardag. Eller när glassbilen helt plösligt börjar dela ut glass gratis till barnen på gatan. Som när man sprang och hoppade barfota i vattenpölar, eller när man klarade av något riktigt bra.


Jag har klarat av något riktigt bra. Jag har ansträngt mig. Och gud, den känslan man har när man är klar med något man redan slängt i papperskorgen flera gånger. Jag har verkligen ansträngt mig och det var på tiden vänner.


Jag ska slå er med häpnad. Så är det bara.

Jag har inga andra valmöjligheter.

Av Pernilla Salo - 10 januari 2009 17:38

Du behöver aldrig mer se mig sådär sårbar jag brukade vara om kvällarna.

Du behöver aldrig mer se min busiga morgonfrisyr, mina stora sockor och mitt rum igen.

Du behöver aldrig mer försöka förstå dig på mitt okontrollerade humör du ofta tvivlade på.

Du behöver aldrig mer rädda mig med ditt leende, din doft och ditt skratt.


Om du inte vill förståss.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12 13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Blogkeen
Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se