I morgon åker dem. Min familj. Och jag längtar alltid till de stunder då jag får vara hemma själv i det stora huset. Även om vårat hus inte är det största känns det ändå för stort när jag nu kommer gå där ensam. Visst, gillar jag känslan av att kunna göra vad jag vill när jag vill. Men känslan av att bli omhändertagen av någon, ha någon där vi min sida är snäppet bättre.

Men vi alla måste någon gång lära oss att leva det hårda livet. För det kommer komma stunder då jag är helt förvirrad, men ändå måste ta svåra beslut ensam. Det kommer komma dagar då man inte har någon annan att luta sig emot. Det hårda livet, som jag kallar det. Och kom då ihåg att det endast är jag som kallar det så, ni har säkert värre scenarion som ni gärna kallar det hårda livet. Jag tror dock att människor är byggda för att arbeta tillsammans. Vare sig det är i par eller i lag.

Så visst sägs det att ensam är stark. Det behöver dock inte betyda att ensam är starkast!

Ha så kul familjen.