Det är tidig morgon. Väldigt tidigt då jag börjar runt lunch idag. Men är man sjuker så är man. Och är man sjuker så kan man inte sova.

Jokke gick nyss till skolan i snöovädret så jag passar på och bre ut mig rejält i sängen. Som nyss sagt värker halsen och näsan rinner. Jag vet inte vad ni kallar det, men jag kallar det omysigt. Tur att baffucin'et ligger nära till hands så jag kan fortsätta prata.

Jag hade ju egentligen kunnat stanna hemma idag om det inte vore för våran egen lektion. Jag och Sofia har tänkt ha en liten massagekurs på Njoy senare i eftermiddag. Och Sofia hade helt säkert klarat det utan mig, det tvivlar jag inte en sekund på. Men som jag lärt mig, lämnar man inte vänner i sticket, det är fegt. Så dags att sluta klaga, torka näsan och rycka upp sig. Men inte än, bara snart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...