Här ligger jag i sängen och luktar nyduschad. Och hur luktar man då, undrar ni? Jo, tvål.

Måndagens skolarbete har faktiskt gått bättre än vanligt och jag har klurat ut orsaken till det. Sofia, helt enkelt. Hon är sjuker så istället för att flamsa runt har jag faktiskt spänt fast mig vid datastolen medan händerna svävat fram och tillbaka över tangentbordet. Jag är minst sagt nöjd och kan med gott samvete inte gör ett enda dugg ikväll.

Vad har jag lyckats råkat ut för idag då? Jo, jag har blivit mulad av Anton på väg till bussen. Jag råkade koka över min oboy som jag desperat skulle ha för och värma mig när jag väl kommit hem. Jag glömde mina vantar i klassrummet som vanligt. Och sist men inte minst slog jag Anton i huvudet med en handske. Men det var bara kul!

Tack och hej, nu blir det Loney Dear.

Det är tidig morgon. Väldigt tidigt då jag börjar runt lunch idag. Men är man sjuker så är man. Och är man sjuker så kan man inte sova.

Jokke gick nyss till skolan i snöovädret så jag passar på och bre ut mig rejält i sängen. Som nyss sagt värker halsen och näsan rinner. Jag vet inte vad ni kallar det, men jag kallar det omysigt. Tur att baffucin'et ligger nära till hands så jag kan fortsätta prata.

Jag hade ju egentligen kunnat stanna hemma idag om det inte vore för våran egen lektion. Jag och Sofia har tänkt ha en liten massagekurs på Njoy senare i eftermiddag. Och Sofia hade helt säkert klarat det utan mig, det tvivlar jag inte en sekund på. Men som jag lärt mig, lämnar man inte vänner i sticket, det är fegt. Så dags att sluta klaga, torka näsan och rycka upp sig. Men inte än, bara snart.

Vi minns henne som givmild och omtänksam, inte bara mot sina tusen blommor i källaren utan även mot familjen och vännerna. Hon hade ingen vidare stor släkt men hennes hjärta var desto större. Hon var en förebild och en gudmor, en god vän, en underbar moder och en älskad fru. Med ett leende på läpparna och håret väldresserat minns vi henne som en hjälte. En hjälte vars vilja fick henne att kämpa in i det sista. En hjälte vars krafter sakta men säkert tynade bort ju snabbare tankarna drev iväg henne. Hon dusade, som hon själv ville uttrycka det. Och medan sköterskor och läkare gjorde allt, kunde vi inte undgå tanken att det kanske inte skulle räcka. Vi hoppades alla och vi försäkrade även henne om att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Hoppet om att kunna ta en promenad med hunden eller njuta av varma sommarkvällar på baksidan med sitt livs kärlek. Hoppet om att kunna skratta tillsammans med sina vänner igen eller resa utomlands. Hennes högsta önskan var att få komma hem. Hon kom hem, men hoppet räckte inte.

Efter drygt två-tre timmars sömn i natt har även denna skoldag passerat. Rätt smärtfritt även om hjärnan inte riktigt varit där den borde varit. Nej, hela dagen har faktiskt bara rullat på och jag har minst sagt tagit snålskjuts. Ingen PSA, ingen idrott och ingen svenska har jag fått gjort. Det enda kloka jag gjort idag är väl alla dem skratt som vilt haglat ur min mun. Både höga och låga ,bräkiga och fjuttiga. Ja, är man övertrött så är man.

Dock har min övertrötta energi gått över till ren seghet. Vilket verkligen inte behövs en dag som denna. Jobb väntar och känner jag mig själv rätt kan det bli en rätt jobbig kväll med sura miner och dumma kommentarer. Kanske borde också jag ta mig i kragen och göra det bästa av situationen. Det är ju ändå något jag försöker få andra att göra.