Nu har det varit lite dåligt med rader här på bloggen. Kanske inte så konstigt då min pojke tagit upp nästan all min tid. Och misstolka mig inte nu, det här dagarna har varit allt annat än negativa.

Men intensivt umgänge ledde i det här fallet till att mitt lov som till en början knappt kom igång avslutades i rekordfart. Torsdag till söndag har faktiskt känts som ett och samma maratonlopp som inte är menat att ta slut. Nu har jag dock tagit mig i mål och sitter i lotusställning här framför datorn. Egentligen borde jag sitta och snörvla med näsan i boken istället för vid datorn, men eftersom mina fingrar tyckte något helt annat sitter jag ändå här medan ryggen värker i och med min dåliga version av ställningen. Är man envis så är man. Och vore jag inte envis vore jag inte mig själv. Så enkelt är det vänner. Tack och hej, jag mår bättre än någonsin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...