Jag hade tänkt bekänna en sak, innan jag går och lägger mig. Jag är inge vidare bra på att sakna människor. Inte överhuvudtaget. Jag vet om det, vilket borde ge resultat, men det gör det inte.

Att sakna eller längta efter någon är så mycket mer än att bara tänka på den personen. När man saknar någon kan man nog säga att man tycker om den människan. När man saknar händelser och platser som man delat med den man saknar, kan man nog säga att man bryr sig om den människan. Börjar man däremot sakna ljud, dofter och detaljer, ja då har man som i mitt fall fallit för denne. Har man kommit så långt, har man kommit en bra bit på vägen.

Och jag är tacksam, oerhört tacksam. Tacksam för att människan jag saknar, har valt att älska mig. Mig. Lilla jag, som Veronica Maggio hade sagt.

Godnatt allesammans!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...