Nu kör vi igång igen. Efter att ha mött en förkyld Malin på bussen klev jag av, redo för en ny dag. Väl där, mötte jag en strålande Sofia i gråa kläder. Det kändes så bra. Skolan känns så bra, eftersom jag hänger med. Jag kan ta det ganska lugnt eftersom jag helt enkelt hänger med! Jag hänger med, vilket jag aldrig känt förut.

Just nu får jag lust att bara ta tag i min bilkörning och boka kör- och teorilektioner, men som jag diskuterat med min mamma är det ingen idé att stressa. Eftersom mina päron inte har så mycket tid över att köra bil med mig på sommaren då det är högsäsong på jobbet får vi helt enkelt skjuta upp det. Men visst blir man avundsjuk när alla andra åker till sina körlektioner, gör sin halkbana och kör bil som om de aldrig gjort något annat. Jo, körkortet det kommer jag ta, men som sagt, ingen idé att stressa fram det.

Tiden går dock extremt snabbt just nu, så jag vet inte vad. Måndag blir till fredag och söndag blir till onsdag. Jag tror man glömmer bort tiden då man spenderar så mycket tid på att älska. Älska det man gör och älska de människor man umgås med. Själva älskandet tar så stor plats att man glömmer bort de oväsentliga sakerna runtomkring. Men för mig gör det faktiskt inget, det är bara bra. Eller, det är egentligen bättre än bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...