Den tusende gången heter boken jag för tillfället läser. På framsidan står det ”en berättelse om sexuellt utnyttjande” tillsammans med en bild på två barnsben. Och då menar jag verkligen barnsbarn, kanske fyraåriga ben.

   Boken handlar om Ulrika Olson och hennes resa i helvetet, samt hennes minnen och känslor. Hon blev mycket tidigt ett föremål, inte bara för sin pappa utan också från kompisars håll. Hon blev ett föremål, eller ett vandrande könsorgan, som hon själv ville uttrycka det. Utan heder och utan själ. Fram till tjugo års ålder levde hon alltså, uselt, men anmälde då sin far för allt han orsakat henne i minst tio år av sitt liv. Slemhinnebristningar i munnen, vidgat blodkärl och nedsatt stramningsförmåga i ändtarmsöppningen och läkta bristningar i det yttre könsorganet är bara några av de skador Ulrika fått dras med, leva med. Den tusende gången handlar om övergreppen, kränkningarna och kampen efteråt, kampen tillbaka.

Folkbladet, Jönköping skriver; ”Det här är en alltigenom vidrig bok och samtidigt en av de viktigaste i vårens(2003) hela utgivning. Den måste helt enkelt läsas, hur gärna man än skulle vilja slippa”

Och tillsist vill jag ge er ett utdrag ur boken, som förövrigt kan vara väldigt jobbigt att läsa. Så känsliga varnas. Dock vill jag ändå ge er en bild av hur boken kan tänkas vara, om ni nu skulle ta och läsa den.

I Gunvors rum klarade hon för första gången av att känna en del av de känslor som legat undanträngda i femton eller tjugo år. Som aldrig tidigare hade varit möjliga att uppleva, och framför allt inte på all fyra på en röd heltäckningsmatta med pappa på ryggen, hans flåsande, spritindränkta andedräkt i nacken och hans kuk inkörd någonstans i kroppen. Med syntetmattebrända knän och tår som bara varande sig sedan och aldrig ville läka och en smärta så skärande att det inte gick att avgöra i vilket hål han för tillfäller rev och slet de tunna hinnorna trasiga och överkänsliga, vilket de sedan skulle förbli under resten av hennes liv. Vad han för tillfället trasade sönder.

   Nej, framför allt inte då om man ville överleva med förståndet i behåll. Vill man det så känner man inte hur det är att stå där och bli påsatt så brutalt att spermablandat blod rinner längs benen av sin egen pappa som när han är sitt vanliga, ickefulla jag, säger att han älskar en. Då känner man ingenting alls. Då kapslar man in och stänger av. Då stoppar man in den lilla, våldtagna Ulrika längst in i kroppen och låtsas inte om henne. Då har hon aldrig funnits. Så gott det nu går. Så har det aldrig hänt något på den röda mattan, aldrig gjort ont någonstans, aldrig funnits något blod.