Alla inlägg under juni 2009

Av Pernilla Salo - 30 juni 2009 18:07

Den 27 juni fyllde jag år. Och där stod jag, med paket, släkt och tårtor i famnen. Jag bar och bar, släppte aldrig taget. Men något saknades. Där stod jag i centrum, med världen framför mig, med mina käraste ägodelar precis i ögonvrån. Men en känsla bet tag i mig, slungade mig något år tillbaka då allt var som vanligt.


För 147 dagar sedan försvann du. Men för ett år sedan var allt som vanligt. Då skrattade vi ikapp, då log hela världen. Men min artonde födelsedag kunde inte vara sig lik utan dig. Du hade ju planer, jag hade ju drömmar. Drömmar om att ha dig vid min sida, något jag haft i nästan arton år. Så visst, kändes det, visst märkte vi alla, visst kunde vi inte tänka på annat. Något saknades som funnits hos mig i nästan arton år.


Men jag fick min present av dig. Jag fick mitt budskap, mitt tecken om ett lyckligare, renare och vackrare liv. Den 27 juni fyllde inte bara jag år. Utan det var också då, det plötsligt dök upp en beställd gravsten, från ingenstans. Och den landade hos dig. Det skänkte hopp. Och hoppet som jag så ofta pratar om är viktigare nu. Hoppet har blivit en symbol för din kärlek, för den du var. För den du är.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 28 juni 2009 22:59

Dåligt, dåligt är vad det är. Men jag har en tanke. Och den låter såhär; om jag nu ska skriva något i min blogg, då måste det väl vara något jag lagt ner mig påoch något jag känner att människor vill läsa? Annars känns det inte som om jag borde få skriva. Och eftersom jag nu har den tanken kan det ibland och framöver bli lite glest mellan raderna. Jag vill ju så gärna lägga ner mig i en text om jag nu ska publicera den, eftersom det annars inte finns någon riktig mening med att skriva. För ärligt talat, vem bryr sig om när jag har ont i magen, när jag handlade kläder och när jag byter däck på cykeln. Inte många. Inte ens Tove, Joacim, Sofia eller Kenny tycker att sådant är intressant. Har jag något att bjuda på, ja då slår jag väl en pling till de jag vill prata med. Så därför mina kära vänner, kommer det i fortsättningen bli lite mindre text i rutan. Men sen är det ju inpräntat i våra skallar att det faktiskt är bättre med kvalité och inte kvantitet. Så nu ligger valet i era händer. Välj och stanna kvar ändå, eller hitta på något annat att fördriva tiden på. För egentligen är det ju det, det handlar om.

ANNONS
Av Pernilla Salo - 14 juni 2009 21:22

Hon satt på bussen till honom och händerna tycktes inte kunna bestämma sig om de ville förbli isbitar eller utveckla en så pass stor mängd vätska, att ingen levande människa hade velat ha det någonstans på kroppen. Och ju fler låtar som tog slut på mobilen, desto snabbare gick tiden, alltså rullade även bussen hela tiden närmare målet. Och ju närmare målet hon kom desto mer bekymrade hon sig för om håret låg som det skulle och om förkylningsblåsan, hon upptäckte i morse, fortfarande täcktes någorlunda.


Den röda stoppknappen fungerade helt enligt planerna denna dag, vilket klassades som tur. För annars hade hon kanske skyllt på sin ständiga otur och istället rullat vidare, långt, långt bort. Nu steg hon ändå av bussen och kände sig konstigt nog lättare. Hemma hade hon varit allt för nervös, för att sitta ner, på bussen hade hon varit fast, men utomhus öppnades en helt ny värld. Hon kunde ju faktiskt råka gå åt fel håll, knyta skosnöret i en kvart eller helt enkelt bli hungrig och sätta sig på en pizzeria. Hennes magkänsla rådde henne ändå att gå raka vägen, rakt fram, tills hon inte kunde komma längre, för det var där han bodde.


Hela besöket var som en enda lång bortklippt scen ur en nyinspelad film. Syftet var gott, händelserna haglade tätt, men det kändes som om något saknades. Det eftertraktade ”det” fanns inte med i bilden, vilket endast placerade deras samtal i mappen ”bortklippta scener”. Och precis när man trodde att producenterna skulle ta och lägga ner filmen hände något, hon skulle snart gå och kände väl att det var nu eller aldrig. Hämningarna började därför släppa och de satte sig istället mittemot varandra utan och generas av varandras blickar. Intimiteten utvecklade en känsla hos dem båda och hon var inte lika spänd längre. De la sig tät intill varandra och hans andedräkt värmde hennes inre till den grad att hennes ord sakta men säkert mjuknade. Hon återfann ett mod som hade varit instängt alldeles för länge, samtidigt började han skaka och hon skvatt till. Det hela kändes som en enda lång rysning som inte ville ta slut. Hon kände en lätt oro och kramade därför armarna hårdare kring hans kropp. Han slutade inte att skaka. Hon frågade om han brukade uppleva detta ofta och om han visst vad det berodde på. Han svarade att det bara brukar bli så ibland och att det inte fanns någon anledning till varför. Visst kunde han ha talat sanning, men hon trodde nog ändå inte riktigt fullt ut på honom ändå, eftersom hon aldrig hade varit med om något liknande. Eller så ville hon bara så gärna tro att han skakade av ren spänning, inför henne. Han slutade inte skaka på ett tag, men nu gjorde det henne inget. Det började faktiskt bli lite behagligt, som en lättnad över att hon kanske inte var den enda som hade varit spänd inför mötet, inför vad som komma skall. För visst, hoppades de båda på någonting. Hon hoppades på kärlek av alla dess möjliga slag, även om hon tidigare alltid hade fått jobba hårt för att nå fram till den. Vad han hoppades på, visste hon inte.


Snart var det dags för henne att bege sig mot busshållsplatsen igen. Hon kände av läget och kom fram till att hans blick suktade efter hennes. Hans famn suktade efter hennes. Och hans läppar suktade efter hennes. Hon berättade som det var, att om hon inte hade haft den där dumma förkylningsblåsan så hade hon kysst honom, just på sekunden. Egentligen var det nog bara en bortförklaring, ett tecken på att hon inte vågade ta första steget. Så han gjorde det, han tog tag om hennes nacke och hår och kysste henne lätt, men ändå bestämt. Han tvekade inte och har inte gjort det sen dess.

Av Pernilla Salo - 10 juni 2009 23:00

Pärmar och böcker låg i staplar runtomkring mig och kvävde min andning för en stund. Högar av uppgifter ströp mig och hindrade mig ifrån att andas rent. Andas lugnt. Mitt liv var inte fullt normalt, men jag kom inte att förstå det förrän senare. Jag hade alltid tider att passa och inlämningar att göra. Träning att utföra samtidigt som jag tvungen att ta hand om Melker, som varken hade jobbat eller hjälpt till de senaste månaderna. Jag tänkte inte på något annat än skolan och familjen. Och eftersom det var de sakerna som gick i första hand, lärde jag mig att leva med det. Lärde mig att orka ta itu med det, även om kroppen skrek på vila. Skrek på frihet.


Kvävningskänslorna fortsatte dyka upp det året. Då och då kunde jag sitta i min lägenhet, tillsammans med Melker och helt plötsligt bryta ihop. Jag skyfflade ofta över min negativa anda på honom. Något som gjorde att Melker så snart insåg att han behövde byta miljö. Och visst grämde det mig att jag hade använt honom, utnyttjat honom till min boxningssäck. Ändå behövde jag själv, det avståndet. Jag behövde lugnet, som inte gick att få tillsammans med en deprimerad bror.


Våren skulle bli min stora räddning, när jag tillslut insåg hur få dagar jag faktiskt hade kvar i skolan. Jag hade levt i dvala, i trans, hela hösten och vintern, att jag helt enkelt hade glömt bort tiden. Jag hade glömt bort att städa lägenheten. Och först då, när jag vaknade ur mitt tillstånd, märkte jag hur blek och trasig jag såg ut. Hur mycket jag hade magrat och hur slitet mitt hår var.


När väl skolavslutningen kom, kände jag mig inte befriad. Jag var inte alls fri. Jag var en trasig ungdom, utan vänner och utan en tydlig poäng. Jag hade fokuserat så mycket på skolan, att det blivit min bortgång. Skolan hade bildligt talat, tagit död på mig. Skolan hade tagit ifrån mig alla mina vänner. Skolan hade förstört mig, förgiftat mig och nu var inte meningen med livet lika skarp längre. Den var suddig och blek, precis som jag. Tragisk och ångestfylld, precis som jag. Jag har inte längre någon frihet. Det var första dagen på sommarlovet och jag hade aldrig känt mig såhär isolerad och avskild förut. På ett eller annat sätt, var jag faktiskt död. 

Av Pernilla Salo - 7 juni 2009 20:22

Flaskor, burkar eller påsar i kartonger. Jag har slutat förundras. Slutat lägga märke till det. Festligheter, helger eller varje dag. Jag har slutat räkna. Slutat lägga det på minnet.

Någonting har dött och någonting har vuxit till liv. En sjukdom sprider sig, förökar sig och växer sig starkare. En käftsmäll är vad du borde ha. En käftsmäll så att det känns.

Av Pernilla Salo - 4 juni 2009 22:32

Vi satt och skrattade i Charlottes rum, hon och jag, så de gamla penntrollen på hyllan ovanför oss gungade till. Charlotte har varit min bästa vän, så långt jag kan minnas. Nu var snart sommaren, sista sommaren över och vi skulle alla fara åt olika håll. Charlotte skulle gå konstnärshögskolan i Stockholm, Mia skulle uppåt i landet och jobba åt sin faster. Tim och Alex hade än så länge inga planer, men tycktes inte vidare berörda av det heller. Kanske skulle de ändå nappa på erbjudandet från den tokiga morfadern, vi ofta hörde otroliga historier ifrån. Till sist var det bara jag och Kattis kvar. Kattis ägnade mest av sin tid åt familjens hästar och planerade därför läsa jordbruk i Småland. Jag, jag skulle till Växjö. Drömmen skulle bli sann och lägenheten skulle stråla, som jag så många gånger hade föreställt mig. Grannarna skulle kliva av sina cyklar och komma fram och växla några ord med mig. Jag trivdes med tanken.

   Något jag kom att ångra den 27 augusti. Det blåste nordlig vind den dagen och trots att sommaren ännu inte hade gått i ide, var det kallt och ruskigt. Tim, Mia och jag satte oss på Thomssons Cafe i väntan på de andra. Det skulle bli en ”avskedskväll”, som vi alla hade gått runt och sagt. Avskedskvällen vi nästan alla hade väntat på och som senare kom att utvecklats till något mer ångestfyllt. Ångestkvällen, som jag hellre ville kalla det.

   Kattis halkade in runt halv sex och strax därpå hade vi alla beställt in godsaker. Charlotte hade tagit med sig personliga saker, som hon gav till var och en av oss. Jag tyckte om idén och trollet jag fick, men blev lite sur över att jag inte hade kommit på något sådant själv. Vid nio stängde caféet och vi drog oss ut i kylan igen. Tim och Alex bar, var och en på stora truckar, som innehöll allt de ville ta med och spara på från barndomen samt tonåren. Kläder, tv-spel, kepsar, fotografier, en låda sand från Kreta, ostbågar och sista säsongen av Band of Brothers. Jag förundrades över deras lugn. Hur kunde de vara så avspända, när de praktiskt taget var på väg bort från vårt lilla samhälle, från vännerna, familjen och tryggheten? Jag skakade fortfarande som ett asplöv när de försvann till bussen. Hejdå tänkte jag för mig själv medan vi tjejer som fortfarande så när höll ihop, lovade varande att hålla kontakten. Vi bestämde också att vi alla skulle åka runt och hälsa på varande, så fort tillfälle gavs.

   Jag skvatt till, så hjärtat nästan var på väg upp i luftstrupen när Charlottes mamma tutade och skrek, från bilen, att skynda sig. Kramarna blev därför hastiga och korta och jag kände med en gång en tomhet, jag inte känt på länge. Att Charlottes härliga skratt inte längre skulle fylla mina lungor, att hennes ljusblå ögon inte längre skulle glittra i min åsyn. Jag höll på att kräkas upp budapesttårtan jag motvilligt hade tryckt i mig. Jag kände att allt var på väg ifrån mig. Och visst var det i praktiken sant, men ändå var jag orolig för att det vi precis lovat inte skulle komma till skott.

   Mia och Kattis skulle som tur va, åka med respektive tåg i morgon, vilket höll mitt hopp uppe. Kanske skulle de ångra sig, kanske skulle de missa tåget. Förhoppningarna var höga den kvällen och jag sov inte en blund på hela natten. Klockan 09.07 fick jag ett sms från Mia, i samma sekund som jag hade bestämt mig för att sova. Jag hade lagt kudden för ögonen samtidigt som jag höll händerna för öronen, för att på något sätt stilla ett lugn. Trots det, hörde jag den brusande sms-signalen. Med trötta ögon läste jag att shoppingrundan vi senaste igår hade bestämt och ta, hade blivit inställd. Utan linserna tycktes jag också urskilja, att hon var på väg till mormor och morfar, för ett kort besök innan det var dags att åka. Mina händer förlorade all den kraft jag höll på att återskapa, från nattens sömn, och mobilen föll därför i golvet. I ren panik ringde jag Kattis, som var mitt enda hopp just då. Hon svarade med sömnig röst, och det var inte förrän då jag uppfattade vad klockan var. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ses utanför Kalles händiga hörn, även om Kattis lät lite motvillig till förslaget.

   Jag hade tagit med en bok som jag säkert hade läst minst femton gånger och gav den till Kattis, men insåg på en gång hur jag faktiskt hade snott Charlottes idé och skämdes därför litegran. Kattis tåg skulle gå klockan halv fyra, så några rundor i det lilla samhället hann vi ändå gå. Kvart över tre stod vi ändå vid tågstationen och tittade på alla människor och deras gigantiska väskor. Kattis hade redan flyttat sina saker till skolans lägenheter, när hon var där på besök, så det enda hon egentligen hade och släpa på, var mig. Hon såg därför lite lättad ut när hon vinkade till mig, från det rullande tåget. Så fort synen från det icke arbetande loket försvann, försvann även jag. Hela promenaden hem var ett rent helvete. Jag tänkte på alla de gånger vi dragit ihop en filmkväll som senare kom att sluta i popcornregn. På alla de gånger vi cyklat till sjön och sen kastat i Charlotte, eftersom hon annars inte hade badat. Jag funderade, jag mindes och jag tänkte, vilket aldrig hade varit min grej och därför endast blev värre.

   Mitt tåg gick inte förens dagen därpå, men jag kände ingen iver eller längtan efter att åka längre. Jag kände ingenting. Min dröm var inte att åka och upptäcka världen eller hitta kärleken i Växjö längre. Min dröm var inte heller att bli känd, tjänas massor med pengar eller mötas varje morgon av snälla, glada grannar. Nej, min dröm var att skruva tillbaka klockan, i alla fall minst ett år och sedan stanna där. En dröm jag tyvärr kom att upptäcka för sent.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Blogkeen
Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se