Alla inlägg den 4 juni 2009

Av Pernilla Salo - 4 juni 2009 22:32

Vi satt och skrattade i Charlottes rum, hon och jag, så de gamla penntrollen på hyllan ovanför oss gungade till. Charlotte har varit min bästa vän, så långt jag kan minnas. Nu var snart sommaren, sista sommaren över och vi skulle alla fara åt olika håll. Charlotte skulle gå konstnärshögskolan i Stockholm, Mia skulle uppåt i landet och jobba åt sin faster. Tim och Alex hade än så länge inga planer, men tycktes inte vidare berörda av det heller. Kanske skulle de ändå nappa på erbjudandet från den tokiga morfadern, vi ofta hörde otroliga historier ifrån. Till sist var det bara jag och Kattis kvar. Kattis ägnade mest av sin tid åt familjens hästar och planerade därför läsa jordbruk i Småland. Jag, jag skulle till Växjö. Drömmen skulle bli sann och lägenheten skulle stråla, som jag så många gånger hade föreställt mig. Grannarna skulle kliva av sina cyklar och komma fram och växla några ord med mig. Jag trivdes med tanken.

   Något jag kom att ångra den 27 augusti. Det blåste nordlig vind den dagen och trots att sommaren ännu inte hade gått i ide, var det kallt och ruskigt. Tim, Mia och jag satte oss på Thomssons Cafe i väntan på de andra. Det skulle bli en ”avskedskväll”, som vi alla hade gått runt och sagt. Avskedskvällen vi nästan alla hade väntat på och som senare kom att utvecklats till något mer ångestfyllt. Ångestkvällen, som jag hellre ville kalla det.

   Kattis halkade in runt halv sex och strax därpå hade vi alla beställt in godsaker. Charlotte hade tagit med sig personliga saker, som hon gav till var och en av oss. Jag tyckte om idén och trollet jag fick, men blev lite sur över att jag inte hade kommit på något sådant själv. Vid nio stängde caféet och vi drog oss ut i kylan igen. Tim och Alex bar, var och en på stora truckar, som innehöll allt de ville ta med och spara på från barndomen samt tonåren. Kläder, tv-spel, kepsar, fotografier, en låda sand från Kreta, ostbågar och sista säsongen av Band of Brothers. Jag förundrades över deras lugn. Hur kunde de vara så avspända, när de praktiskt taget var på väg bort från vårt lilla samhälle, från vännerna, familjen och tryggheten? Jag skakade fortfarande som ett asplöv när de försvann till bussen. Hejdå tänkte jag för mig själv medan vi tjejer som fortfarande så när höll ihop, lovade varande att hålla kontakten. Vi bestämde också att vi alla skulle åka runt och hälsa på varande, så fort tillfälle gavs.

   Jag skvatt till, så hjärtat nästan var på väg upp i luftstrupen när Charlottes mamma tutade och skrek, från bilen, att skynda sig. Kramarna blev därför hastiga och korta och jag kände med en gång en tomhet, jag inte känt på länge. Att Charlottes härliga skratt inte längre skulle fylla mina lungor, att hennes ljusblå ögon inte längre skulle glittra i min åsyn. Jag höll på att kräkas upp budapesttårtan jag motvilligt hade tryckt i mig. Jag kände att allt var på väg ifrån mig. Och visst var det i praktiken sant, men ändå var jag orolig för att det vi precis lovat inte skulle komma till skott.

   Mia och Kattis skulle som tur va, åka med respektive tåg i morgon, vilket höll mitt hopp uppe. Kanske skulle de ångra sig, kanske skulle de missa tåget. Förhoppningarna var höga den kvällen och jag sov inte en blund på hela natten. Klockan 09.07 fick jag ett sms från Mia, i samma sekund som jag hade bestämt mig för att sova. Jag hade lagt kudden för ögonen samtidigt som jag höll händerna för öronen, för att på något sätt stilla ett lugn. Trots det, hörde jag den brusande sms-signalen. Med trötta ögon läste jag att shoppingrundan vi senaste igår hade bestämt och ta, hade blivit inställd. Utan linserna tycktes jag också urskilja, att hon var på väg till mormor och morfar, för ett kort besök innan det var dags att åka. Mina händer förlorade all den kraft jag höll på att återskapa, från nattens sömn, och mobilen föll därför i golvet. I ren panik ringde jag Kattis, som var mitt enda hopp just då. Hon svarade med sömnig röst, och det var inte förrän då jag uppfattade vad klockan var. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ses utanför Kalles händiga hörn, även om Kattis lät lite motvillig till förslaget.

   Jag hade tagit med en bok som jag säkert hade läst minst femton gånger och gav den till Kattis, men insåg på en gång hur jag faktiskt hade snott Charlottes idé och skämdes därför litegran. Kattis tåg skulle gå klockan halv fyra, så några rundor i det lilla samhället hann vi ändå gå. Kvart över tre stod vi ändå vid tågstationen och tittade på alla människor och deras gigantiska väskor. Kattis hade redan flyttat sina saker till skolans lägenheter, när hon var där på besök, så det enda hon egentligen hade och släpa på, var mig. Hon såg därför lite lättad ut när hon vinkade till mig, från det rullande tåget. Så fort synen från det icke arbetande loket försvann, försvann även jag. Hela promenaden hem var ett rent helvete. Jag tänkte på alla de gånger vi dragit ihop en filmkväll som senare kom att sluta i popcornregn. På alla de gånger vi cyklat till sjön och sen kastat i Charlotte, eftersom hon annars inte hade badat. Jag funderade, jag mindes och jag tänkte, vilket aldrig hade varit min grej och därför endast blev värre.

   Mitt tåg gick inte förens dagen därpå, men jag kände ingen iver eller längtan efter att åka längre. Jag kände ingenting. Min dröm var inte att åka och upptäcka världen eller hitta kärleken i Växjö längre. Min dröm var inte heller att bli känd, tjänas massor med pengar eller mötas varje morgon av snälla, glada grannar. Nej, min dröm var att skruva tillbaka klockan, i alla fall minst ett år och sedan stanna där. En dröm jag tyvärr kom att upptäcka för sent.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se