Direktlänk till inlägg 10 juni 2009

Jag vill bara sjunga

Av Pernilla Salo - 10 juni 2009 23:00

Pärmar och böcker låg i staplar runtomkring mig och kvävde min andning för en stund. Högar av uppgifter ströp mig och hindrade mig ifrån att andas rent. Andas lugnt. Mitt liv var inte fullt normalt, men jag kom inte att förstå det förrän senare. Jag hade alltid tider att passa och inlämningar att göra. Träning att utföra samtidigt som jag tvungen att ta hand om Melker, som varken hade jobbat eller hjälpt till de senaste månaderna. Jag tänkte inte på något annat än skolan och familjen. Och eftersom det var de sakerna som gick i första hand, lärde jag mig att leva med det. Lärde mig att orka ta itu med det, även om kroppen skrek på vila. Skrek på frihet.


Kvävningskänslorna fortsatte dyka upp det året. Då och då kunde jag sitta i min lägenhet, tillsammans med Melker och helt plötsligt bryta ihop. Jag skyfflade ofta över min negativa anda på honom. Något som gjorde att Melker så snart insåg att han behövde byta miljö. Och visst grämde det mig att jag hade använt honom, utnyttjat honom till min boxningssäck. Ändå behövde jag själv, det avståndet. Jag behövde lugnet, som inte gick att få tillsammans med en deprimerad bror.


Våren skulle bli min stora räddning, när jag tillslut insåg hur få dagar jag faktiskt hade kvar i skolan. Jag hade levt i dvala, i trans, hela hösten och vintern, att jag helt enkelt hade glömt bort tiden. Jag hade glömt bort att städa lägenheten. Och först då, när jag vaknade ur mitt tillstånd, märkte jag hur blek och trasig jag såg ut. Hur mycket jag hade magrat och hur slitet mitt hår var.


När väl skolavslutningen kom, kände jag mig inte befriad. Jag var inte alls fri. Jag var en trasig ungdom, utan vänner och utan en tydlig poäng. Jag hade fokuserat så mycket på skolan, att det blivit min bortgång. Skolan hade bildligt talat, tagit död på mig. Skolan hade tagit ifrån mig alla mina vänner. Skolan hade förstört mig, förgiftat mig och nu var inte meningen med livet lika skarp längre. Den var suddig och blek, precis som jag. Tragisk och ångestfylld, precis som jag. Jag har inte längre någon frihet. Det var första dagen på sommarlovet och jag hade aldrig känt mig såhär isolerad och avskild förut. På ett eller annat sätt, var jag faktiskt död. 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pernilla Salo - 28 oktober 2010 21:20

http://pernillasalo.wordpress.com

Av Pernilla Salo - 24 oktober 2010 17:49

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

Av Pernilla Salo - 20 oktober 2010 23:37

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Av Pernilla Salo - 12 september 2010 23:11

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Av Pernilla Salo - 7 september 2010 22:42

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Blogkeen
Följ Hon kommer från främmande vidder, dit du reser men aldrig når fram  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se