Hon satt på bussen till honom och händerna tycktes inte kunna bestämma sig om de ville förbli isbitar eller utveckla en så pass stor mängd vätska, att ingen levande människa hade velat ha det någonstans på kroppen. Och ju fler låtar som tog slut på mobilen, desto snabbare gick tiden, alltså rullade även bussen hela tiden närmare målet. Och ju närmare målet hon kom desto mer bekymrade hon sig för om håret låg som det skulle och om förkylningsblåsan, hon upptäckte i morse, fortfarande täcktes någorlunda.

Den röda stoppknappen fungerade helt enligt planerna denna dag, vilket klassades som tur. För annars hade hon kanske skyllt på sin ständiga otur och istället rullat vidare, långt, långt bort. Nu steg hon ändå av bussen och kände sig konstigt nog lättare. Hemma hade hon varit allt för nervös, för att sitta ner, på bussen hade hon varit fast, men utomhus öppnades en helt ny värld. Hon kunde ju faktiskt råka gå åt fel håll, knyta skosnöret i en kvart eller helt enkelt bli hungrig och sätta sig på en pizzeria. Hennes magkänsla rådde henne ändå att gå raka vägen, rakt fram, tills hon inte kunde komma längre, för det var där han bodde.

Hela besöket var som en enda lång bortklippt scen ur en nyinspelad film. Syftet var gott, händelserna haglade tätt, men det kändes som om något saknades. Det eftertraktade ”det” fanns inte med i bilden, vilket endast placerade deras samtal i mappen ”bortklippta scener”. Och precis när man trodde att producenterna skulle ta och lägga ner filmen hände något, hon skulle snart gå och kände väl att det var nu eller aldrig. Hämningarna började därför släppa och de satte sig istället mittemot varandra utan och generas av varandras blickar. Intimiteten utvecklade en känsla hos dem båda och hon var inte lika spänd längre. De la sig tät intill varandra och hans andedräkt värmde hennes inre till den grad att hennes ord sakta men säkert mjuknade. Hon återfann ett mod som hade varit instängt alldeles för länge, samtidigt började han skaka och hon skvatt till. Det hela kändes som en enda lång rysning som inte ville ta slut. Hon kände en lätt oro och kramade därför armarna hårdare kring hans kropp. Han slutade inte att skaka. Hon frågade om han brukade uppleva detta ofta och om han visst vad det berodde på. Han svarade att det bara brukar bli så ibland och att det inte fanns någon anledning till varför. Visst kunde han ha talat sanning, men hon trodde nog ändå inte riktigt fullt ut på honom ändå, eftersom hon aldrig hade varit med om något liknande. Eller så ville hon bara så gärna tro att han skakade av ren spänning, inför henne. Han slutade inte skaka på ett tag, men nu gjorde det henne inget. Det började faktiskt bli lite behagligt, som en lättnad över att hon kanske inte var den enda som hade varit spänd inför mötet, inför vad som komma skall. För visst, hoppades de båda på någonting. Hon hoppades på kärlek av alla dess möjliga slag, även om hon tidigare alltid hade fått jobba hårt för att nå fram till den. Vad han hoppades på, visste hon inte.

Snart var det dags för henne att bege sig mot busshållsplatsen igen. Hon kände av läget och kom fram till att hans blick suktade efter hennes. Hans famn suktade efter hennes. Och hans läppar suktade efter hennes. Hon berättade som det var, att om hon inte hade haft den där dumma förkylningsblåsan så hade hon kysst honom, just på sekunden. Egentligen var det nog bara en bortförklaring, ett tecken på att hon inte vågade ta första steget. Så han gjorde det, han tog tag om hennes nacke och hår och kysste henne lätt, men ändå bestämt. Han tvekade inte och har inte gjort det sen dess.