Den 27 juni fyllde jag år. Och där stod jag, med paket, släkt och tårtor i famnen. Jag bar och bar, släppte aldrig taget. Men något saknades. Där stod jag i centrum, med världen framför mig, med mina käraste ägodelar precis i ögonvrån. Men en känsla bet tag i mig, slungade mig något år tillbaka då allt var som vanligt.

För 147 dagar sedan försvann du. Men för ett år sedan var allt som vanligt. Då skrattade vi ikapp, då log hela världen. Men min artonde födelsedag kunde inte vara sig lik utan dig. Du hade ju planer, jag hade ju drömmar. Drömmar om att ha dig vid min sida, något jag haft i nästan arton år. Så visst, kändes det, visst märkte vi alla, visst kunde vi inte tänka på annat. Något saknades som funnits hos mig i nästan arton år.

Men jag fick min present av dig. Jag fick mitt budskap, mitt tecken om ett lyckligare, renare och vackrare liv. Den 27 juni fyllde inte bara jag år. Utan det var också då, det plötsligt dök upp en beställd gravsten, från ingenstans. Och den landade hos dig. Det skänkte hopp. Och hoppet som jag så ofta pratar om är viktigare nu. Hoppet har blivit en symbol för din kärlek, för den du var. För den du är.