Låt mig stanna. Låt mig somna på din soffa.

Jag ville inte åka. Ville inte kliva på den sunkiga bussen som tog mig hem. Så din famn och dina kyssar blev mer betydelsefulla den kvällen, eftersom jag visste att jag senare skulle sakna dem. Ville inget annat än att krypa närmare och dela på samma värme. Dela på samma kärlek. Men molnen drog ihop sig, blev allt mörkare och gick allt längre ner så jag insåg att dagen hade passerat.

I nästan sekund satt jag bakom dig på mopeden. I kylan av vinden stack jag in mina händer i dina fickor. Värmde mig mot din kropp. Gömde mig bakom dig för att slippa blåsten. Du frös det visste jag eftersom du var stel och rös på samma gång. Något du annars inte gör om du inte blir kliad på ryggen. Luften omfamnade dina händer och de var iskalla när jag senare kom att säga hejdå. Vi kysstes, men ville inte sluta. Busschauffören tittade på mig, jag brydde mig inte. Men gick motvilligt in. Satte mig närmast dörren, på den mest ödsliga platsen, för att det var så jag ville ha det. Ville vara själv, ville gömma mig, för allt annat utom dig. Du stod precis utanför fönstret och tittade in i mina ögon. Log ett plågat leende och mötte sedan min hand på andra sidan rutan. Du grät nu, försökte tränga undan det och fick även mig att släppa några tårar. Du gav mig en slängkyss och vände dig om, medan det brast i kroppen på mig. Ju längre bort du vandrade, desto kraftigare blev mina snyftningar. Tysta men plågsamma letade dem sig fram och blötte ner mina sudokupapper som låg i knäet, väntade på att bli ifyllda. Regnet haglade nu fram i samma takt som mina tårar. Och samtidigt som bussen sakta rullade vidare mot annan destination, försvann även du på din moped, blöt och ensam.