Hon var gjord av glas.

Så skör strök hon runt på gatorna den där hösten, bland de trasiga och de perfekta. Hon såg fint hår, slanka ben och mössor på sne. Hon var förvirrad och skakad då han dök upp. Och han fick henne inte bara att le utan han skrapade även ihop bitarna från henne, pusslade ihop dem och limmade fast dem tills ytan nästan blev slät och blank. Inte helt perfekt. Utan bara nästan, så som han hade lärt sig att människor skulle vara.