Så lättad, så enkel, så stark och så tam. När vinden blåser omkull dig och när du hälsar på dam. Du leker, du skrattar, du fångar en dag. Med hjälp av de gröna och livets lag. Men ett minne tycks bråka och en vän likaså. Två odjur i skogen och en moder också. De förbannar, de ryter och bränner små sår. Som du smörjer och smeker med hatet från igår. Du hoppas på änglarna men tror på din gud. Att de snart kommer tillbaka, oh vilken tur. Om du ändå hade varit, bara några år till. Hade ingen fått göra det du inte vill. Då hade du sluppit, att spara ditt salt. Så som blodet i dig, hade sluppit va kallt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...