Hon försvann in i mörkret. Läskigt fladdrade blommorna i rabatterna. Läskigt klirrade nycklarna i fickan.

Alla grannar sov nu. Och det var spöktimme. Ingen kunde hjälpa henne. Och det var spöktimme.

Det var nu rånarna var ute, med sina pistoler och knivar. Redo att skära upp henne. Mitt itu, så som de gjorde på film.

Det var nu rattfylleristerna var ute, redo att träffa henne. I huvudet. Stendöd.

Skuggorna följde efter henne, snabbare. Ju fortare hon sprang. Läskigt var de tomma mörka husen. Läskigt var mörkret.

Läskigt var dörren som var låst. Ont skulle det göra när som helst. När mannen bakom bilen träffade henne. I magen. I hjärtat.

Välkända dofter uppfyller sinnet. Dörren står på glänt. Hjärtat tinar upp. Värme bildas. En glimt av vakenhet, klarhet uppstår.

Mamma. Min väldoftande mamma. Min ängel till mamma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...