Det tar alltid för lång tid,

att hitta ett hjärta,

att hitta ett hjärta som passar sitt eget.

Alldeles för lång tid,

att få magen vänja sig vid tanken på avund,

att få fingrarna vänja sig vid knottrorna på din hud.

Och det tar alltid för långt tid,

att lyckas balansera på vägkanten intill ditt hus.

Och dina föräldrar

och dina vänners viljor,

dina vänner plånböcker.

För lång tid,

att hosta fram dem viktigaste orden.

Och harkla upp sina sista tårar,

så att dem fastnar i halsen

och inte i famnen på han med likadant hjärta.

För lång tid,

att tillåta ögonen att blunda,

eftersom man inte vill förlora,

inte falla igen.

Lägger man ner lite mer tid,

denna gång.

På det annorlunda,

eftersom man är rädd,

eftersom man är rädd för nästa vinter,

eftersom man är rädd för nästa kyla alldeles ensam.

Vågar man tro några mil till,

för att man bestämt sig,

för att det vackra måste vara värt det,

för att det vackra måste vara vackert.

För att mamma sagt att vackert är bra,

orkar man vänta,

orkar man gå den långa vägen.

Så att det alltid tar för lång tid.

Eller bara lång tid.