Alla inlägg under november 2009

Av Pernilla Salo - 26 november 2009 21:33

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Som vi sett runt om i världen.

Som vi ser varje dag på bussen

eller på skolan i ett hörn,

där kärlek är prioritet ett.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Så som kyssar i regnet,

så som skrattgropar och leenden.

Inte ens i reklamer

eller på affisher intill biografen.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Eftersom den inte existerar,

eftersom lycka egentligen är,

ja vadå?

Eftersom vi inte kan definera ordet.

Eftersom vi inte kan hitta det,

även om vi letar,

på det allra konstigaste gömställena.

Samtidigt som vi ändå fortsätter,

att leta.

På samma gömställen,

efter samma lycka,

som egentligen inte existerar.

Tror inte det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Fast blir ändå hela tiden bättre,

på att leva mitt liv.

På att äta en ordentlig frukost,

samtidigt som jag gör vad jag ska,

utanför, som i skolan.

Är rätt bra,

på att njuta när jag kan,

när jag själv känner för att jag vill.

Tror dock inte att det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Eftersom ingenting någonsin,

kommer vara sådär perfekt,

som dem visar på tv.

Som dem pumpar i oss,

från alla möjliga håll.

Tror alltså inte att det går att hitta,

den perfekta lyckan.

Tror dock det går, 

att hitta lyckan.

För den har vi känt,

den har vi levt i,

någongång,

kanske idag,

eller inte.

Vi har den i alla fall i oss,

vilket är tillräckligt med bevis,

för att jag ska orka stiga upp varje morgon,

till en värld som egentligen inte passar någon av oss.

Av Pernilla Salo - 15 november 2009 19:11

Hon vill inte stå upp längre.

Vill inte sitta ner heller.

Vill inte vara i närheten av hans humör.

Hans hjärta eller hans respektlöshet.

Hon har tröttnat på att behöva resa sig upp.

Ensam.

Tröttnat på att behöva ligga ner.

Ta emot slagen och sparkarna.

Som egentligen inte finns.

Men som ändå känns.

Så mycket att han egentligen river sönder henne.

Uppifrån och ner.

River och sliter tills hon inte orkar mer.

Tills det tär så mycket på henne att hon slutar bry sig.

Bry sig om honom.

Bry sig om deras relation.


Hon vill ju tro gott.

Men vågar inte hoppas på någonting alls längre.

Men man blir nog så med åren.

Tillsammans med dem gråa hårstråna.

Tillsammans med erfarenheten.

Blir man trött på att ständigt behöva ta emot.

Ta emot dem så kallade "fejkslagen".

Hon är trött.

Hon är redan trött.

Vid arton års ålder.

Av Pernilla Salo - 14 november 2009 22:27

Hon ville ut på äventyr.

Ville skapa sig en ny värld att strosa omkring i.

För att den gamla världen inte höll.

Höll måtten och standarden hon hade hoppats på.

Hon ville göra allt hon inte fått när hon var mindre.

Ville bryta ut i revolution.

Eftersom hon kunde.

Eftersom hon alltid velat.

Men en dag stod det inte skrivet lika tydligt i pannan längre.

Eftersom den delen av henne hade lämnat kroppen.

I samband med förlusten.

Förlusten hon nu slet och bråkades med.

Som hon varje dag försökte lägga bakom sig.


Hon kom ihåg hur smidigt livet tidigare hade varit.

Då drömmar var nära.

Så nära att man kunde ta på dem.

Då verkligheten stämde in med det hon hoppades på.

Då verkligheten inte stod i vägen.

Då verkligheten fortfarande var en milstolpe.

En milstolpe tillräckligt nära.


Hon ville ut på äventyr då.

Utforska sin stad som hon gärna ville kalla det.

Utforska sig själv.

Hon visste hur hon ville ha det.

Det var då.

Nu är nu.

Och idag vet hon inte längre hur hon vill ha det.

Eftersom alla tankar bildat en stor svart klump.

Som fastnat någonstans mitt emellan instinkten och känslan.

Någonstans mitt emellan tårna och fingrarna .

Nu är den svarta klumpen en börda.

En livskamrat.

Då.

Då var det en dröm.

Av Pernilla Salo - 11 november 2009 22:04

Tacka mig inte, utan ta min hand.

Ta den som om det vore din älskades hand.

För jag har tänkt leda dig.

Leda dig rätt och leda dig fram.

Så tacka mig inte, utan rör vid mig istället.

Så ska jag visa dig vad kärlek är.

Visa dig vad min värme kan göra.

Vad min lena röst kan hela.

Hur mitt goda öra kan hjälpa.

Följ bara efter mig och skuggorna.

Följ med oss till vårt hemliga ställe.

Och värm dig en stund, på orden.

På atmosfären.

Men tacka inte, utan visa mig bara tänderna.

Dem där raka, du slet och bråkades med.

Visa dem och gör det ofta.

För det är alltid fler än du själv.

Alltid fler än du som behöver det.

Glädjen.

Så snälla, kom då.

Göm dig i min jacka, tills allt blir bra.

Snyt dig i min tröjärm, om du måste.

Packa din saker, kom hem till mig.

Men tacka mig inte, för jag är inte mer än dig.

Jag är bara en vän.

Precis som du.

Av Pernilla Salo - 10 november 2009 13:07

Tappar frågan mitt i en mening.

Förvirrad, förtrollad och föst in i ett hörn.

Tappar orden, tappar balansen och väskan som ligger på golvet.

På väg mot något bättre, dock inte i min verklighet.

Samlar allt i en låda men stänger den sen.

Låser den i samband med slagen.

Far fram och tillbaks och till skolan ibland,

men det händer bara när själen är hemma.

Sågar bitar ur världen, för att kasta iväg,

bort mot den blåa korridoren.

Där ni är som hökar som cirkulerar och trampar grus,

på små liv som inte bottnar i bassängen.

Nej, nu har jag tappat frågan igen,

tappat sinnet och det ständigt trötta humöret.

Just för att jag bara finns i praktiken.

Just för att jag inte finns i din verklighet.

Av Pernilla Salo - 1 november 2009 20:38

Tankarna var hårda den kvällen.

Likaså orden och rösterna,

eftersom humöret låg nere vid fötterna,

drömmarna uppe i taket.

Vi nådde dem inte,

hur mycket vi än försökte.

Vi nådde inte varandra,

även om jag hörde att du andades,

hörde att du levde.

Kroppstemperaturen svängde,

ögonen vred sig och försökte förstå.

Jag försökte förstå,

med försökte på fel sätt.

Jag ville ha en ursäkt, 

tyckte jag förtjänade det.

Nu efteråt, varför just jag?

Ursäkten kom aldrig,

så vi vände inte på oss.

Vi vände bort oss själva,

i sängen vi lärde älska varandra.

Vi vände ryggen åt varandra,

åt världen.

Åt den oskyldiga, snurriga värld vi levde i.

För att vi inte övervann oss själva,

vår stolthet,

som bollades mellan våra ryggar.

Du ville ha tusen ord, du ville förstå,

jag,

jag ville bara ha en kram.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards