Tankarna var hårda den kvällen.

Likaså orden och rösterna,

eftersom humöret låg nere vid fötterna,

drömmarna uppe i taket.

Vi nådde dem inte,

hur mycket vi än försökte.

Vi nådde inte varandra,

även om jag hörde att du andades,

hörde att du levde.

Kroppstemperaturen svängde,

ögonen vred sig och försökte förstå.

Jag försökte förstå,

med försökte på fel sätt.

Jag ville ha en ursäkt, 

tyckte jag förtjänade det.

Nu efteråt, varför just jag?

Ursäkten kom aldrig,

så vi vände inte på oss.

Vi vände bort oss själva,

i sängen vi lärde älska varandra.

Vi vände ryggen åt varandra,

åt världen.

Åt den oskyldiga, snurriga värld vi levde i.

För att vi inte övervann oss själva,

vår stolthet,

som bollades mellan våra ryggar.

Du ville ha tusen ord, du ville förstå,

jag,

jag ville bara ha en kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://pernillasalo.wordpress.com

Unika läsare, vad gör ni här? Trots att jag tvivlar på er smak, så är jag ändå tacksam. För att ni återvänder och för att ni väntar. För jag antar att det är det ni gör? Om ni inte mot förmodan älskar att titta på min bloggbanner, vad vet jag...

En klump i magen redan innan jag tagit steget hit. Inte blir det bättre av att göra ett par förvirrade. Eller i alla fall ta en bit av deras tid. En tid som hade räckt till att kyssa någon i sin närhet. Eller skickat ett sms till en kompis ...

Har nu kommit en bit på vägen. Eller i alla fall till insikt. Åt skogen med ångesten om kvällarna. Åt skogen med tomma mejl och en trasig inkorg. Åt skogen med förhoppningar och drömmar. Jag var nog inte menad för det här ändå. Ett arbete...

Oavbruten tankeverkstad. Rädd för att hamna sist. I både kön till dina dagar, men så även till ditt hjärta. Rädd för att inte hinna fram. Till varken perfektion, eller mållöshet. Depression, Eller beslutsamhet. I ständig o-utvecklin...